Sänkt bland spillrörna som voro än af frihets-templet qvark, Deras styrka satt och kände knapt hur den förnedrad var; Folkens alla rättigheter trampades i stoftet nu, Och despotens bödels-yxa deras välden högg itu. Hell dig år! med dragen klinga, med en herrlig hjelteblick, Modig, som ett såradt Lejon, nu på banån fram du gick; Seklers ära, seklers vishet fästad låg vid ditt beslut: Och till envig, :stolt och kraftig, bjöd du mörkrets furste ut. Månan blodröd steg ur hafvet, . stjernan bleknande försvann, Och på vida himla-hvalfvet en komet förfärligt brann, Stormen hof de tunga vingar, och naturn till uppror bjöd, Och på utgången berodde mensklighetens lif och död. Ja! det blef en ryslig tvekamp — sådan ingen varit till; SlipprigKutaf blod rök wverlden, seklet i sin flykt stod still. Och ett jordskalf grep med fastbet om despotens tunga ok, Ner i hafvets djupa afgrund det med jättehänder vrok; En volkan sprang upp ur jorden, sprang med ett förfärligt ljud — Och utur den röda öppning framstod mörkrets dunder-Gud. Då uppblossade volkanen; fort lik en ruhket den går Rakt mot vrede afgrunds-mannen, der som en Titan han står; Oeh ij samma stund med glädje vänder han . despoten om, Krossar bonom uti djupet — af sin egen helgedom. Mensklighetens strid var vunnen, Fridens engel steg ur skyn Ner påfjorden; solen glänste herrligt öfver verldens bryn, Sarnninnen med trarvan satte Ög nå frälsmn da