LITTERATUR. Vår tids historia från Fredrik II:s död, af Carl Adolf Menzel, öfversatt af Ehr, Stenhammar. Vid den snart sagdt uteslutande öfvervigt som politiken numera tillegnat sig uti den menskliga forskvingen såsom en naturlig. följd af århundradets stora händelser, är det också klart, att en historia öfver denna tid måste intaga ett märkbart rum ibland litteraturens företeelser, och derföre mer än de flesta andra förtjena ett noggrannt skärakådaende, Att med allt det uppblåsta högmod öfver sitt eget lands bedrifter, som möjligen kan tillhöra en Preussare från 1815, förena ett fanatiskt hat till Fransmän, till Napoleon, till allt hvad som utgått från Franska revolutionen; alt utan någon högre åsigt af sin tids skiften, ntan både originalitet och alfvarliga forskningar göra partiskrifter och politiska pamfletter till historiska källor, och deraf ensidigt begagna hvad som pasgar in irens plan, men förvränga eller fördölja det öfriga; och att öfver allt detta deklamera i flera tjocka oktavband, se der sättet att skrifva ett verk sådant som Mengels historia, om hvilken dess öfversättare ej aktat för rof att saga, att författaren icke af nitet låtit förleda sig att vanställa saumngen. Det omdöme: som innefattas i ofvanstående rader är, vi medgifva det, så strängt, att en fullständig bevisning måste rättvisa det. Det är ock denna vi här skola söka ait gifva våra läsares Verket utgöres af två delar, hvaraf den första går från Fredriks död till. freden i Campoformio; den senare, som sönderfaller i åtskilliga häften, innefattar Consulatsoch Kejsaretiden samt RBestaurationen ända till Då Frankrike och de tilldragelser, som i mer eller mindre mån ufgått från detta land, utgöra arbetets hufvudthema, måste vi äfven , vid granskningen af det hela, med förbigående af de obetydliga detaljer, som bär och der uteslutande egnas andra stater, följa den väg Författaren sjelf gått. led ett brinnande nit för legitimiteten börjar Menzel sin skildring af Vudvig XVI:s regering. Denna afdelning af hans verk är måhända den bäst hållna, oansedt det svåra felet att den ofta upphäfver eller motsäger sig sjelf, genom försöket att med en ensidig declamation öfverrösta och tillintetgöra händelsernas vittnesbörd, sådana han sjelf nödgas förtälja dem. Det är sålunda förgäfves att Menzel pathetiskt utbreder sig öfver Ludvigs dygder, hans ljusa förs stånd , hans ädla hjerta. Den Konung, som, efter hvarandra, anförtrodde vården af sitt sköna land åt sådane som en Maurepas, en Lomenie, en Calonne; som, för dygdig att sielf een mätresser lät cio heharrckac af