Svar till Recensenten Z, Det är en märkelig förteelse i afseende på de anmärkningar, som ägt rum mot Herr tVallin, alt han och motparten, icke fått behålla striden för sin egen räkning, att objudna och obehöfliga vapendragare alltid sällat sig dertill, och förr eller sednare bortskämt saken, nersölat den i deras smuts och sålunda förvandlat det lifliga intresse, hvarmed allmänhefen deltagit deri, till ledsnad och obehag för ett aldrig. slutande käbbel från obehöriga, — för stridens föremål aldeles främmande — personer. Så hände det 1824, så har nu åter inträffat. Sedan Hr Biskop Wallin svarat på de anmärkningar, som i afseende på honom förekomma i skriften: En blick på våra andeliga Talare, och författaren derpå lempat ytterligare upplysningar, hade allmänheten kunnat få afgöra hvem som af dem hade mer eller mindre rätt, och dermed skulle striden varit slutad, i fall parterne sjelfve icke vidare ville något andraga i saken. Men. olyckligtvis, att upprepa. en känd recensents omdöme om 1824 års strid, har vanligen hvarje utmärkt man sina beundrare, som blindt krypa i hans fotspår och kyssa stoftet deri, det enda de kunna, emedan de ej förmå se, hvarken sjelfva vägen han går eller målet dit den leder. De äro svansen som det ädla hufvudet är dömdt att släpa med sig, och som vid hvarje steg bryr, hindrar och ofta ned