LL URBVTU lodhed AA UDD ELBE IVL LILI IT a Hon framställde en bön, den Prinsen svor att bifalla, innan hon ännu yttrat hvarom fråga var, Pauline berättade, med tårar i sina tjusande ögon, den gamle Bohållarens öde. Ni ser, tillade bon, att jag skänker er ett tillfälle att beskydda oskulden. Ert inflytande hos Cardinalen Bernia, Ack, talaej derom, sade Prinsen, Han är Gatrys och, som det säges, äfven kans dotters beskyddare, Om vi vilja lyckas, måste ministern förblifva i okunnighet om alltsammans, .-.Rohan besinnade sig en stund och utropade hastigt, Jag iemnar Er; vi ha ej ett ögonblick ett förlora. Jag skulle vara förtviflad om I någon annan betog mig tillfället, att il edra ögon förvärfva denna obetydliga förtjevsty Farväl, slumra Pauline, jag har ej en minuts lugn: så länge den ringaste al Era önskningar är ouppfylld. Han kysste Paulines hand och försvann. Madame de Pompadour, Prinsen af Rohan Soubise hastade till Markisinnan. Hvar och en känner hvad plats denna innehade hos Höns Allra Christligaste Majestät. Hon hr. kade enväldigt öfver hans hjerta, hans sinnen och hans rike. Rosornas tid hade hon dock redan öfverlefvat. Hon var trettiofem år, men långt ifrån att hafva förlorat något af sina bebag i Konungens ögon, fann han ännu de bojor hvarmed bon fängslat honom lätta som rosenband, Kongliga Famillens alla försök, Cardinalen Bernis, Premier Ministerns, hela skicklighet, förmådde intet mot benne. Man visste detta vid Hofvet, man visste det i Paris, man visste det i h la Frankrike, i hela den civiliserade verlden, Det är visserligen icke särdeles uppbyggligt för en nation, mån om sin ära och sin värdighet, att på detta sätt låta sig styras af en.,,...Madame Pompadour; men den tidens Fransmän hämnades blott med visor, och trodde sig förpligtade att beundra allt hvad Konungen fann undransvärdt. Hela Frankrike låg sålunda i stotet med ena knät böjdt för Konungen och det andra för mätressen; en nigot obeqväm ställning, i sanning, Det fanns likväl ett parti som kunde göra anspråk på rivalitet: Drottningen, den högre Adeln, en Premier-Minister sådan som Cardinal Bernis, bildade, likväl med all den betänksamhet omständigheterne fordrade, ett slags opposition. Den sluga favoritsultaninnan visste detta ganska väl, men bon fruktade den mindre än hon deraf fann sig smickrad. Hofvets förnämsta äd-: lingar lågo vid hennes fötter, och sjeltva Voltaire ansåg sig lycklig att af heane erhålla en blick. Näst Konungen stod ingen på bättre fot med henne än Prinsen af Soubise, Verkeligen var också Prinsen, ehuru redan öf