Aftonbladet – 15 september 1831, sida 2

icke med likgiltighet :s se hvilken smickrande tydning en tänkande Ryss ger åt den följd af courtoisier hvarmed Ryska hofvet blifvit uppvaktadt från denna sidan Östersjön, — courtoisier, hvari, med anledning af den nu påstående eller åtminstone nyss slutade namnstriden , våra besoldade blad, ej vilja finna annat än skyldiga höflighetsbetygelser. St. Petersburg den 13 Augusti 1831. Moden som utöfvar sitt nyckfulla inflytande till och med på politiken, har sedan någon tid vändt folkens intresse till Polen och Polackarne. Ett samljad af önskningar för deras väl höjes från alla länder, och följden är den att vi, deras tvungna fiender, blifvit ett föremål för verldens förbannelser och afsky. Det finnes intet slag: fördömelse som man ej uttalar öfver oss. Vi äro, så påstå tidningarne, cannibaler, tv törstande efter blod och plundring, verkliga Mandschu Tartarer, dem Nordens öknar utspytt öfver det civiliserade Europa, tacka Gud, alt man ej gör oss till menniskoätare. Hvad tiderne äro förbytta! Sexton år hafva ännu icke förflutit sedan den tid, då man kallade oss Europas räddare (2) Anfallne af den nye Attilas hela makt, efter alt hafva besegrat den, som hela verlden ansåg oöfvervinnerlig, och som sjelf trodde sig vara det, räckte vi ädelmodigt handen åt samma nationer som den gigantiske eröfrareu tvungil att mot egen vilja bekri iga 055. Tillbelöning för sitt fega affall återfingo deaf oss friheten, och jag vädjar till alla dem som bevittnat devna epok af den nyare tidens historia, om icke från Königsberg ända till Amsterdam, en fortsatt hymn al erkänsla öfverallt helsade de befriande och räddande främlingarne, och om icke Ryska namnetaf alla uttalades med enthusiasm (denna enthusiasm torde de af Ryssarne genomströfvade ländernes fredliga invånare likväl nu for första gången höra omnämnas.) Sjelfva Frankrike, detta stolta Frankrike, störtadt från höjden af sin Kejserliga lycka ochwära, såg oss anlända, om icke med nöje (ty detta hade varit brottsligt och skamligt), åtminstone med aktning och med en viss tillförsigt, alt vi ej skulle missbruka våra segrar. (Den Kejserl. Inqvarteringen torde dock under de tre åren hafva bragt Fransmännen på andra tankar.) Men allt detta är nu glömdt (äfven Ioqvarteringen?) och det vill synas som om erkänslan iko är varaktigare bos folken än hos individerne! Också är det icke något slags företräde; det är helt enkelt rättvisa, jag begär för mina landsmän. Der anfallet medgifves, medgifves ock försvaret. Hvad är det man förebrår oss? Är det våra armders uppförande eller våra politiska förhållanden till Polackarne? Hvad våra troppars öfvervåld beträffar, torde det kanske vara nödigt att först undersöka huruvida icke uppgifterne derom äro öfverdrifna. Hvad åter Rysslands politiska roll angår,