Aftonbladet – 30 augusti 1831, sida 1

yr 2 sk. Danko. Frenumeration och ut de VAR fö h Clara Bergsgränd; Lindroths bid Nökrlandt skill. banko raden. Utdelningen kk E efterv äga Cr teriel natur, att icke öfverlemna YgävUpsia våldsamheter som kunna blottställa henne sjelf. Beträffande den inre organisationen, den administrativa och lagskipande, kännen J den olikhet i åsigter som kan söndra oppositionen och ministeren — en olikhet som icke är betydande. Kanhända att vi, i afseende på Nationalgardets organisation, skulle önska att man gåfve denna institution mera fasthet, gepom att göra indelningen efter bataljoner och icke efter församlingar. Vi skulle kanske äfven, hvad valrättigheten angår, öuska en större utsträckning. Men åsidosättom dessa stridigheter öfver den inre organisationen; det gifvas deruti flere andra ämnen hvaruti vi hyse samma åsigter som ministeren, Jag har nänmt de vigtigaste frågorna, rörande både den coustitutionela organisationen och den inre förvaltningen. Det är deruti som vi hafva de flesta positiva intressen. de enda öfver hvilka vi kunna vara söndrade; ty, jag upprepar det, dena terrain dit man sökt draga discussionen, är icke den rätta. Då man talar om nödvändigheten att bestämma tiden då vår revolution bör hejdas, böra vi nämna att wvi tro det ingen förnuftig man lär med sin röst understödja deras försök, som synas vilja införa passionernas råa styrka i stället för lagarnres skyddande makt. (Allmänt bravo). t Man måste medgifva, att äfven ovissheten uti vår politiska ställning utgör en vigtig orsak till den oro som råder. Om Enropa lägrat sig omkring våra gränser med vapnen i hand, afbidande jag veticke hvilka bändelser — så tror jag dock icke att sådant beror af den eller den sammansiättningen af ministeren, utan af naturen, af våra institutioner. Det heror icke deraf att den eller den är i spetsen för ministeren — — (vop till höger och venster — Herr Sigillbevararen gör anteckningar). Jag förstår icke, mine Herrar, anledningen till detta afbrott, (Till höger: tala! tala!) Den rätta orsaken, säger jag, till de Europeiska makternas allmänna beväpnande, ligger i den organisation som 1814 ock 1815 gafs åt Europa, en organisation som icke alltid hade till princip och motif folkens ärligt och rätt utforskade behof och intres sen. Det fanns tre öfvervägande makter; och dessa togo framför allt sin lott, och denva var Lejonets del. Den ena af dessa makter har qväft en nationalitet, helgad genom seklers hjeltemod och genom omätT liga förtjenster för Europas oberoende. Den