Utgifvarens förut af Rätte CI Idi CI LlCL OM tad Lita Ja de föregående delarne, och med anledning af det ställe i tryckfribetslagen (4Å49 mom. som tydeligen angifveratlt flere delar kunna förstås under ordet skrift, hvarföre också serskild namnsedel för hvarje häfte icke är af nöden, ansåg jag, när äfven denna femte del åtalades, icke för mig behöfligt att förevisa någon ny namnsedel, utan åberopade kända skriftliga åtagande af författare ansvaret, med tillägg af den begäran att, i händelse detsamma icke skuile anses tillfyllest, Rätten då endast måtte lemna mig så stort anstånd med målet, som tiden för posternas framoch ålerJM UL I dT LUC gång till och ifrån IH. Ex. Herr Grefve Adlersparres hemvist, då jag wille från JTlans Exellence irförskaffa ett specielt för den ifrågavarande femte delen utsatt erkännande, eller i annat fall sjelf stå författare-ansvar. Då tryckfrihetsmål betraktas såsom brottmål, uti hvilka det efter mitt begrepp måste vara Pomstolens pligt att tillse, det den verkligen brottslige, men icke en oskyldig varder straftad, hvilket dessutom innefattas i den förbindelse hvarje Domare uti sin ed, vid Gud och hans hetliga Evangelium åtager sig, all icke den saker göra, som saklös är, tj heller den saklös, som saker är, kunde jag icke föreställa mig, alt en så billig och för sakens fullständiga upplysning nödvändig begäran skulle möta något hinder. Båda delarna afslogos dock, så väl giltigheten af det äldre, förut antagna, utgilvarens erkännande, som det begärda anståndet, och jag förklarades skyldig, att ensam stå författareansvar, på den grund att jag icke hade ramnsedel. I sammanhang saltes skriftvexligen i målet att företagas 3 dagar derefter. k Oaktadt Rätten sålunda hade ansett mig icke hafva fullgjort, i egenskap af Boktryckare, hvad Tryckfrihets-lagen föreskritfver om namnsedels uppvisande, föreställde jag mig att beslulets ändamål vore att uppfylla. Tryckfrihets-lagens föreskrift, och att Rältens mening sålunda icke eller kunde vara, alt med flit vilja gifva samma beslut en större utsträckning, än med samma Tryckfrihets-lag öfverensstämde , än mindre! att genom dess tolkning kunna upphbäfva och förhindra tillämpningen af Tryckfrihets-lagens klara ordalydelse. Jag tänkte derföre: I Tryckfribets-lagen står: Un. derlåter Boktryckare att uppvisa wamnsedel, — -— stånde han författare-ansvar, så framt ce Författaren sig sjeljmant hos Domstolen tillkännagifver. Om nu således Hd. E. Herr Grefve Adlersparre tillkännagiuver sig inför Kämmnärs-HRätten, serdeles om detta sker innan ännu någon skrilivexling VW a öv börjad, så bliv jag befriad från svaromålet, enligt Rätteos redan förut a afseeude på 3:dje och 4:de delarna anta afi NB mom. Jag och erhöll med omgående bot erkännande att HH EK. Orefve sna skret Gerföre samma dag, post ett skriftAdler härmed ut-. tillämpniag i JULLE, I BHAHUTINIt IUILL AMLULALIUL OA UITIB ) ULLA innas icke höra till saken. Jag bör till rättvisans och lagskipningens heder i mitt fosterland tillstå, att jag aldrig förut hört omtalas ett dylikt exempel. Att i brottmål vägra den anklagade att framföra hvad han äger andraga till ådagaläggande af sin oskuld, kan icke öfverensstämma med den tankan: att man lefver i ett fritt samhälle, saken a som helst; och oo måtte vara huru ring ehuru jag visserligen vill antaga, att: Kämners Rättens handlingssätt icke härleder sig, af argt uppsåt, tror jag Hkväl, att det i så hög grad strider emot den anda som uppenbarar sig i hela den Svenska lagen, och emot de första grunderne af rättegång i brottmål, att en Domare, som med slikt fel beträdes, icke vidare bör, för samhällets och medborgares säkerhet få med domareärender sig befatta. Jag förutser att Kämners-Rätten torde, såsom förklaring öfver sitt förfarande i denna omständighet, uppgifva, det ändamålet med mitt anförande icke kunde vinnas, cnär Rätten hade redan förklarat mig böra slå författare ansvars; men detta kan icke ursägta Rättens vägran att låta mig få andraga till Protokoll allt hvad-jag sjeli ä2de att förebära till min oskuld, Jag är i alla frali öfvertygad att om jag då icke Plifvit: genom maktspråket hindrad att ingifva Hr Grefve Adlersparres skrift, så hade Rätten icke kunnat undgå att derå göra afseende. Då tryckfribetslagen omnämner undautaget: så Jramt utgifvaren sig icke sjeljnmant tillkännagifver, så måste deri äfven ligga någon mening; men en 3 ICKE finnas, utan en anptagen möjlighet för Utgivare, alt få tillgodonjuta denna rättigbet enligt tryckfriketslagen; och en sådan möjlighet att tillkännagifva sig såsom Utgifvaret hos domstolen, kan jua omöjligen existera, innan Utgifvaren varit i stånd alt få kunskap att åtal är ankängigt emot den utgifna skriften, hvilket åter icke kan ske förr än inom den kortaste möjliga tid ban derom kan blifva underrättad af Boktryekaren, till hvilken åklagaremakten i första hand håller sig. Om man med denna, icke blott sannolika, utan äfven som jag vågar iro, tydeliga och obestridliga slutledning of tryckfriketslagen , hvilken icke nägon tfolkmrug, utan den mest strän giska nödvändig mening kan innefattar ga lohet, till hvilken man, utan alltför mycket användande af det från tryckfrihetslag och grundlagar I allmänhet olyckligtvis bannlysta sunda förnuftet , måste komma endast med ledning at sjelfva ordalydelsen; om man, säger jag, härmed TT den motsatta conseqvensen af Köm10 ners-Rättens bandlingssätt, så vågar jag tro, att desse Kämners-Rättens beslut skola förekomma livar och ev,äfven den west lurna, srvanskare, såsom en både obillig och ovättvis förlyduing af tryckfrihetslogens ord, och en sränkning af Nommaens plict att skydda ten oskyldiga: en pligt helig och Eka njödvåä It RAM Åemn Att fota IE nn i bila ; Ika