Aftonbladet – 22 juni 1831, sida 2

ständigheten att sakernas kraf stundom tvingar dem att vidtaga författningar, hvilka pablicisten förut råkat att föreslå såsom rälla ochändamålsenliga; hvarföre de också vanligen uppskjuta dermed i det aldra längsta. Denna motvilja härleder sig icke allenast ifrån det vanliga obehaget att frångå en fattad föresats, de före att man finner sig öfvertygad att hafva haft orätt; utan, om vi icke misstaga 0ss, förvämligast utt publicitetens natur, som gör att dess organer icke äro omgifova af några maktens attributer, utan h vad man kallar sjelftagne lärmästare. Vederbörande borde hkväl besinna, att sjelfva publicistens personligt mer eller mindre betydande ställning i samhället här utgör aldeles ingenting, emedan det blott är hans satser och yttranden som tala; och dessa åter kunna endast utöfva någon verkan, i samma mån, som de äver ensstämma med det sunda förnuftet eller 4ga ett stöd i tillvarande förhållanden. För hvar och en menniska med eget omdöme, som vill lyssna till allmänna tänkesättet, är det också aldeles icke svårt, att åtskilja hvetet från agnarna eller att skönja, hvad som verkeligen förtjenar gehör, eller hvad som kan hänföras till skrik, öfverdrift, sofismer och enskildt intresse, hvilka titlar en mängd personer nu bemöda sig att gilva allt hyväd tidningarna ionehålla , som icke berömmer Regeringen. — Emedlertid kommer den motbjudande känslan alltid att fortfara, så länge Vederbörande icke nedlåta sig nog för att ingå förlikning med sjelfva publicitetens begrepp, såsom nu mera ett nödvändigt element inom samhället, och en verklig makt, i samma mån den utgör organen för allmänna tänkesättet. Att medgifva denna nödvändighet, och i synnerhet att tillerkänna tidningar ett sådant inflytande, är ofelbart det mest påkostande för en del af våra Högre Embetsmän, 1 synnerhet dem, som haft makten i händerna under föregående enväldiga regeringar; men liden som kan försätta hälleberg, torde äfven i detta afseende kunna medföra sina förunderliga verkningar.