Aftonbladet – 14 maj 1831, sida 3

Det omtalas temligen allmänt, att en tillåtelse till tullfri spannmåls-införsel innan korrt skall vara att förvänta. Man har således 18926 års scener repeterade. Opinionen i afseende på undsättningsåtgärderne nämnde år är icke delad, att det dröjsmål som då skedde uti en concession, hvilken omständigheterna ändock slutligen aftvungoregeringen, tillen stor del var orsaken till den påföljande nöden i Westergöthland, då all den hjelp som ankom var så sen, att de hehöfvande voro alltför utarmade både på kontanter och kredit för att kunna begagna sig deraf. Samma handlingssätt måste äfven nu hafva samma följder. Det vore i högsta grad hårdt och orättvist alt vilja kasta ens den ringaste skugga på Regeringen för en missväxt, en mnaturhändelse, som ingen mensklig makt kan förekomma; men om man lika med den halfofficielle Insändaren i gårdagens Journal å ena sidan måste medge, att omständigterna någon gång fordra en modifikation af vidtagna grundsatser, så finnas å andra sidan ingenting som så litet talar till Regeringens fördel, som att sjelfva dessa grundsatser eller systemet i allmänhet icke rättas efter tidens och omständigheternas fordringar, förr än man redan, och med bekostnad af tusentals offer, beherrskas af dem. Det finnes ingenting, som kan ursäkta att en spannmålsinförsel mot lindrig tull ej tilläts förliden höst, medan priserne i utländska hamnar ännu voro drägliga. Regeringen hår i detta fall icke saknat vinkar och opinionen yttrades redan då högt om nödvändigbeten af en sådan åtgärd, utan atl någon ännu tdalte hvarken om exporteller. bränningsförbud, hvilka först denna här varit i fråga såsom palliativhur, och hvilka förslag åtminstone hos de fleste upphofsmännen devrtill, endast utgått från övertygelsen att någon hjelp vore bättre än ingen. Minerva har i sitt gårdagsblad såsom orsak till nöden i Skaraborgs Län bland annat uppgifvit, att folkökningen derstädes