Aftonbladet – 30 april 1831, sida 2

tressen, ej skickar mindre än Fyratiofem ledamöter till Parlamentet? Hvarifrån denna utomordentliga frukthartet på lagstiltare. Hvem hade väl varit competentare att kasta något ljus öfver denna dunkla punkt af vår politiska lagstiftning, än den ädle Baroneten som representerar nämnde Grefskap? Dock huru kunde han väl befatta sig med sådant; han som sei throner och altaren nedstörta 1 grus, ser kronor och biskopsmössor falla till intet, och i allmänhet öfverlemnar sig åt så dystra föreställningar om det tillkommande. Af helt annan tanka är jag; jag anser den vu föreslagna åtgärden rättfärdigad af föregående händelser, oafvisligen påkallad af den när varande tidens behof, och, så vidt det för dödliga blickar är möjligt att intränga i framtiden, på det högsta egnad att frambringa stora, goda och varaktiga resultat. Hv ad den första punkten beträffar. behöfver jag icke gå så längt tillbaka. Hafva ej, genom Irländske unions-acten, två hundrade Irländska buroughs förlorat sin valrätt? Och detta var icke det enda. Samma act införlifvade hundrade Irländska representanter med huset, upphäfde Irlands parlament och omskapade hela byggnaden af Storbrittaniens ? Var ej detta en vida större omhvälfning än den som nu föreslås? Var ej incorporerandet af ett hundrade Ivländare, som egde helt annat national-lynne, och åtminstone en tid bortåt, helt andra interessen, en vida våldsammare förändring än den ifrågavarande, hvarigenom medlemmar af Engelska grefskap och städer ersätta representanter för orter, hvilka, enligt Burkes uttryck, icke producera annat än parlaments-ledamöter? Skola då de nya medlemmarnes tänkesätt blifva de förutvarandes motsatt? Vet man icke tvertom huru starkt folket ännu vidhänger gamla familjers och fika godsegares inflytande? Hvad fara skall då valrvättens utvidgande medföra för constitutionen? Men, ropar man, det är stor skillnad mellan unionen och reform-förslaget! Det medgifver jag. Ja, unionen genomdrefs på vägar, dem, för att nyttja det lindrigaste uttryeket, den stränga moralisten ansåg högst tadelvärda. Denna gång deresmot gå ministrarne på en ädel hana till ett ädelt mål I ctället att unna