BYSMEDEN. (Sann händelse). På långliga tider hade icke en så allmän nöd, som under: sommaren 1827 herrskat i Westergöthland. Det arma folket tog sin tillflykt till alla nödbrödsämnen som det kände. Ben och agnar förtärdes; och den fattige ansågs ännu lycklig, som hade en skäppa hafra att blanda i den halmkärfve, som förmaldes och preparerades till ett bröd, hvilket visserligen såg hvitt ut, men var så torrt och saftlöst, att det, om det än med möda lifnärde arbetaren, dock omöjligen kunde bibebålla honom vid sin arbetsförmåga. En gammal afskedad Soldat, hvars ende son blifvit Sjöman, hade tvenne döttrar, af hvilka den äldsta, alltsedan sin bardom, nu i öfver 20 års tid legat lam till sängs, Denna olyckligas far och syster, som visserligen ofta med henne sjelf suckande bett att vår Herre ville taga henne, använde likväl allt för att uppehålla hennes lif. Den gamle Tapper, så hette fadren, hade för några år sedan vandrat ända till Östergöthland, för att der rådfråga en klok gubbe, hvilkens rykte framträngde ända hit, men han var återkommen utan hopp eller åtminstone utan hjelp... Församlingens Pastor hade sökt att få in den sjuka på ett bospital, men det hade icke lyckats, och dessutom yttrade den yngre systren, Maja, att: om Anna kom ifrån dem, så skulle de aldrig mer hafva någon välsignelse att vänta, hvarken i denna verlden eller i den andra, Så länge jag lefver, tillade hon, skall Anna icke behöfva taga mat af någon annan än mig. Då nöden, motsommaren det nämn da året, blef för sträng, beslöt gam-le Tapper att vandra till Wanäs, för att söka arbetsförtjenst. Gubben, som annars icke var vekhjertad, kunde likväl denna gången endast med möda skilja sig ifrån sina barn. Maja stoppade de tvenne sista, brödkakorna i sin fars påse, och sade att både hon och hennes syster väl skulle kunna lefva af de portioner soppa, som hot hvar dag fick hemta från den välgörande soppkoknings-anstalten , hvilken likväl låg på en halt. mils afstånd från deras koja. Gubben var borta. Den flitiga Maja satt en dag wid sin spinrock, och un der dess surrande sjöng Anna med melankolisk och klaoande stämma em