prydda takionstret på sjuksängen, ur hvilken Annas blå ögon framblickade. Den lama varelsen hade ett vackert, obeskrifligen finhyldt ansigte. — Eti långt, ljust, nästan snöhvitt hår hängde i stora lockar omkring det bleka Magdealenahufvudet, en fullkomlig motsatts till Majas kanske ännu vackvare men också solbrändare och lifligare, svarthåriga gestalt. En ung soldat, som hette Brand, och tillika var bysmed, inträdde i den lilla stugan. Han hade i ett par år varit ansedd såsom Majas fästman, och af tillbörlig respect för hans kraftiga armar hade ingen annan af ynpglingarna i socknen vågat kasta ögonen på den brunögda soldatdottren. Likväl hade han icke haft rätt framgång med sitt frieri; ty Maja plägade aldrig gå på någon lekstuga eller midsommarsdans, der annars kärleksförbindelserna pläga uppgöras. (De knytas sedermera ordentligt på nästa marknad i Lidköping, Skara, eller Högestens backe, förmedelst friarens gåfva af psalmbok och handskar åt fästmön), Maja låtsade såsom hon icke märkt den inträdande, så att endast Anna besvarade hans blyga: Guds fred! med ett vänligt: Gud sigwer! Brand stod förlägen vid dörren, satte än den högra, än den venstra foten ett halft steg fram, men drog den genast tillhaka, än rättade han ss på soldatmandr, än nedslog han ögonen och sänkte hufvudet. Det var tydligt att han hade något på hjertat men icke kunde komma fram med det Efter en stund makade lik väl Maja sållet med den kardade ullhögen från bänkes, och sade, under det hon fortfor att låta rocken surra: Sitt nev vackert, Ola! Först efter en sådan inhjudning, kunde dena unge smeden framträda och sätta sig, enligt den etiquetts stränga regler, hvilken lika så heligt iakttages ; Westergöthlands låga kojor, som en annan i hufvudstadens rika salonger. Brands ärende var att berätta huruledes han hört af en nämndeman från grannsocknen, att denne på en resa till Götheborg der träffat den unge sjömannen Anders Tapper, hvilken skulle blifva der i fjorton dagar. Han hade då mått väl och haft godt om pengar. Skulle man dömt efter utseendet, gå gjorde denna undersättelse intet intryck på Maja: hon spann oupphörligt utan att svara ett ord. Men Anna vände sig emot väggen och gret,