Aftonbladet – 13 april 1831, sida 2

ren falla för en mordisk eld; en Furste som alltid sökte stödet för sin krona hos utlänningen, åt hvilken han år 1831 öfverlemnade våra flottor joch arsenaler. Talaren öfvergick härefter till granskning af redactionen i förslaget. Commissionen hade grundat de lindrigare uttrycken i förslaget på den förutsättning, att vödvändigheten skall förjaga den afsatta ättens fåfänga förhoppningar, Historien wvisade likväl motsatsen. Samma slägt hade alldrig l under förra revolutionen frånträdt sina förhoppningar. Stuartarnes historia bevisade, att, under loppet af ett helt sekel, dessa Furstar icke blott ej hade misströstat , utan äfven varit i verksamhet för att återvinna den thron, hvarifrån de med så mycken rättvisa blifvit förjagade. Nej! sålänge ännu en medlem af denna familjegren funnes till, skulle han drömma om en ny restauration; ty alltför mångå hofmän voro intresserade att underhålla denna inbillning, vid hvilken deras egen fördel vore fästad. Om man jemförde bristen på all bestraffande påföljd i detta förslag, mod det äfventyr af dödsstraff man utsagt öfver Bonaparterne, vore det väl då underligt om någon oro i afseende på det förra ännu bodde i sinnena? Vos re det ej tydligt, att all den fara, som för närvarande kunde hota staten, härrörde, icke från Napoleons utan från Carl X:s familj? Henrik V räknade i Frankrike kanske icke talrika, men åtminstone ganska rika anhängare, och ibland dem en man som ingen frihetens vän kunde vägra sin högaktning, sedan han på ett så ädelt sätt förebrått Carl X och Polignac deras låghet under Julii-dagarna, afstått från Pärskapet , sina embeten och de mest fördelaktiga anbud. Detta ädla hjerta skulle utan tvifvel icke konspirera, ty det älskade Frankrike mer än ättlingen af en fallen Furstestam. Men många andra hade icke hans fosterlandskärlek. . Detta visste kommissionen, och Likväl hade den icke tagit någon annan messr för att hindra deras återkorast, än att förklara dem hafva förlorat sin egenskap af Fransmän! Man hade för