Aftonbladet – 12 april 1831, sida 2

bund och samliund som hade till andamål att för evigt utdrifva Bourbonska familjen. (Blandade rörelser). En stor mängd platser, betalta af Konungen, söktes än i denna dag och utdeltes åt folk, som hade besvurit Konungamaktens eviga uteslutande från Frankrike. Herr de Vaucelles talade för förslaget, hvars rättvisa icke kunde bestridas. Carl X, som med kallt blod befallde att massakrera menniskor, hvilkas enda brott var deras begäran, att icke blifva beröfvade de lagar han sjelf inför Gud svurit att vidmakthålla, hade han icke förtjent landstlykten? Men det vore nu icke fråga om ett beslut härutinnanz det vore redan gjord gjerning. Nationens vilja hade i detta afseende uttalat sig, och vore oåterkallelig. Det vore blott fråga om att stadfästa detta beslut. Boisbertrand fick ordet och yttrade sig med en rörd stämma. Förslaget utgjorde en sorglig sysselsättning för de sista dagarna af Kammarens sammanvaro. Några timmar för ett svar vore ganska litet, då det vore fråga om att lägga lagens anatheme till den stränghet hvarmed olyckan öfverhopat en familj, som trenne dagar voro nog att slita ur fäderneslandets sköte, men som fyratio generationers minnen och vördnad åtföljde i landsflykten. — (Ironiskt skratt till venster). Emedlertid vore allt lugnt rundt omkring; den förjagade familjen gjorde inga hemödanden för att återkomma (våldsamt knot till venster och i centern); folkmassorna hade icke något nytt hämdeskri att framföra eller något annat att begära, än garantier för segerns bestånd, hvartill dock icke etfordrades en så ofruktbar handling, hvars autoritet likväl de personer som den angår, aldrig skola anse sig underkastade. För sex månader sedan skulle man hafva förkastat denna mesyr såsom onyttig, och man skulle deri endast sett en oskicklig efterhärmning af en annan tids obetänkta beslut. Talaren öfverlemnade2 sig härefter åt utvecklingen af sina personliga känslor för Carl X:s familj, hvilket han hoppädes icke skulle väcka någons missnöje, då ingen deraf förfördelades. Etienne: Statskonsten, som så ofta tjenade till slöja för våldförandet af de heligaste grundsatser, ålade någon gång de fria folkens regeringar åtgärder af stränghet, för att försäkra dem om ett lugnt åtnjutande af deras rättigheter. Sådan vore denna lag , som han icke. tviflade att kammaren skulle