Aftonbladet – 19 mars 1831, sida 3

met slutligen började venstra benc? svullna af den ständiga: tryckningen af bojorna. Förgäfves bad han att bli befriad derifrån och erhålla någon skötsel. Man gjorde cj afseende derpå förr än sjukdomen gripit så omkring sig, att det redan hade kommit kallbrand i såren, och enda vräddningsmedlet blef att amputera benet. Guvernören 1 Spielberg tilltrodde sig dock icke att låta amputera en fånge utan Kejsarens tillstånd. Han måste derföre skrifva till Kejsaren härom. Tillståndet dvöjde något: under tiden grep kallbranden omkring sig uppåt, så att när svaret kom, kunde amputation icke verkställas å benet, utan måste ske å öfra delen af låret, mot höften. I brist af någon kirurg, lj förrättades den af en barberare i granskapet. Ett underverk uppeböll likväl Maroncellis lif, och man fann ej nödigt att förlänga hans lidanden, utan lät honom resa. Denna historia skulle I sanning synas fabulös till sitt innehåll: ty värr bevisa dock offrens närvaro i Paris att den icke är något löst rykte, och den målande beskrifningen på den unge Maroncellis milda men tärda uppsyn och hans af det mångåriga lidanz det förändrade matta röst gifva här rom ett rörande vittnesbörd, ————