Aftonbladet – 19 mars 1831, sida 3

det tillstånd, som Fäderneslandets Utgifvare, jemte andra frihetens numera afsvurna fiender sannolikt önskade! kunna införa äfven i de länder, der den personliga friheten ännu icke fått tillintetgöras, att vi ej draga i betänkande att meddela den åt våra Läsare, I Paris befinna sig för närvarande några unga Italienare, som, sedan de för politiska förbrytelser länge smäktat 1: Österrikiska fängelser, nyligen återfått friheten. Den beskrifning de gjort på sina lidanden under fångenskapen, skulle, säger berättaren, vara otiolig, om man ieke hade bevisen derom under ögonen uti deras eget utseende. Viuvptaga bland deras händelser den unge Maroncellis öden. Ännu knappt trettio år gammal blef han redan för 10 år sedan vid sitt första inträde på den litterära banan gripen i Milano af Österrikiska polisen. Hans brott var att hafva brefvexlat med en bland sina bröder, en Läkare, som hade afgått till Grekerna för att vara dem nyttig med sin vetenskap. Den unge Maroncelli dömdes först till döden; men detta straff förmildrades sedan till 20 års fängelse i en fästning. Man släpade honom in i Moravien,. der han inneslöts i fästningen Spielberg, en samlingsort för Italienska fångar, dömde eller misstänkte för politiska förbrytelser, Maroncellis fängelse bestod af en jordgraf, hvari vattnet uppsteg på botinen under en sel af året, uppfylld af den isande och dödande kyla, som man vanligen finner i fuktiga jordhålor, dit icke solstrålarna, utan endast ett svagt dagsljus får intränga. Tio år var han här innesluten. Hans säng hestod af en planka, och hans klädsel var lika med galerslafvarnas. Oaktadt han aldrig fick komma ut i fria luften hade man omslutit venstra benet med en jernrirg, vid hvilken han måste bära bojor af 20 skålpunds tyngd. Hans föda bestod af bröd, bakadt af svart råg: detta doppades i varmt vatten, hvari man förut lagt en stycke af ett talgljus, för att tjena jtill såfvel. I början qväljdes han af denna syn och bad att endast få ett stycke bröd och en kruka friskt vatten; men fångvaktaren svarade då att detta var den vanliga födan i Spielberg. Böcker, papper, Jjus, allt väsrades honom, och det är obegripligt att har kunnat uthärda i tio år på detta sätt. Det märkligaste härvid är att han var dömd att arbeta på det I enda vis som varv tillåtet i denna dödens