ej utgöra något hufvuddrag hos Seid, en lågande yngling, hos hvilken fanatismen och den blindade lydnaden för Mahomet öfverväger hvarje annat intryck. Det är först med ångren öfver det begångna fadermordet, som en mildare natur synes hos honom uppvakna. Må denna anmärkning, i hvilken vi kunna sjelfve misstaga oss, icke anses som något klander, hvilket minst vore på sitt ställe mot en Debutant af Hr Collbergs förtjenst, som erfor så många ojäfaktiga bevis på allmänhetens bifall; utan endast som ett uttryck af vår aktning för konsten och dess idkare. — —