ner, alöda staf ure rm, jonlorD ville , äfONA, de dörätt ill(3Uunä. Salt. vara der gaf att det er, OSS dan begen var, let, NET, det den en: vardan dan vdje han NinSÖng lerorg. om af anoch frid en de dem och egel och lerner näska. lan sina och och till förJu nda å skjortärmen, vrackte upp nanden ocn sade: Denna hand hafver jag haft osparad för mitt fädernesland; den har ock aldrig gjort något , hvarföre öfverheten ägde straffa mig. Här blifva i dag tjugutvå faderlösa barn och fyra bedröfvade enkor, deras tårar och vårt oskyldiga blod ropar dageligen till Gud; ty jag är oskyldig. Hörer det! och förbannad vare den, som talar illa på vår döda mull Nu afdrog han anudra skjortärmen, sammanknöt dem och sade: Ser nu i blodgirige och mätter eder; men Gud nåde vårt arma fädernesland! Derpå föll han på knä. Mästermannen had honom vända sig mot solen, hvilket han också gjorde, och band tillika sjelf för ögonen. diskopen i Strengnäs framträdde nu och frågade sakta i hans öra: Käre herre bekänner, om it ären skyldig till denna död. Baner svarade med hög röst: Nej! nej! i Jesu namn! och vid dessa ord föll hufFudet. Det är en sägen, att den stympade kroppen lyfte högra benet och gjorde ett fåfängt försök att sliga upp. Gud vare din själ nådig! vopade Sten Bander och Ture Bjelke, som med obortvända ögon skådat det rysliga uppträdet. Medan detta påstod, hade Erik Sparre gått in bland de medföljande för att icke se Baners död. Biskopen i Westerås var förordnad att följa vid hans sida, och Sparren samtalade med honom, Göran Stjernsköld och :de andra samt uppmuntrade dessemellan sina bröder. Ne conturbetur cor vestrum! Fidete ei, qui corporis et anime potestatem babet. Då Baner var fallen, trädde Sparren fram, uppdrog och läste med hög vöst en af honom sjelf författad försvarsskrift, Uti 1o serskilda punkter sökte han ådagalägga olagligbeten både af domstol, rättegång och utslag. Slutligen sade han. Fi protestera härmedelst inför Gud, att öfver oss icke är fälld rättvis dom. Finge vi rådrum , skulle det nog bevisas med än flera skil, än jig här har kunnat anföra, Emot min konung och fädernesland vet jag mig aldrig annorlunda hafva handlat än som en ärlig Svensk man, och vill jag nu besegla sanningen deraf med min död. Det fursten åberopar silt samvete, att han mig aldrig annat än godt bevisat, det lå ter jag tull Guds; hvarförutan det väl också är mången ärlig man vetterligt, huru hans fursteliga nåde nu på fjerde året både inoch utrikes om mig talat och skrifvit hafver, och huru alla mina och min hustrus lösören blifvit oss afhända. Dit oskyldona had com här vardor utarutet mep Sparren sonderret den och strodde bitarna öfver marken, Det secs, ropade Tegel, att i hafven ett ondt samvete och icke kunnen lita på eder sak. Sparren vårdade icke svara honom, utan afdrog kläderna med ständigt åt himmelen riktade ögov, tog sina medbröder i famn, band sjelf för ögonen, knåäböjde på det röda utbredda klädet och upplyfte högt sina händer. Skarprättaren bad honom sänka dem något, hvilket han gjorde och ropade: In manus tuas, Dominc, commendo spiritum meum, hvarvid hu!vudet föll. Sten Baner gick derpå fram, knäböjde under böner, att Gud ville af nåd förlåta hans synder och upptaga själen i paradiset. Dess eviga barmhertighet hade ju icke en gång försmått röfvaren på korset... Derpå sjöng han: Vår Gud är oss en väldig borz, och afdrog derunder kläderna. Sedan knäböjde han, utropande: In te, Domine, speravi. Non confundar in eternum! Svärdet blinkade och hufvudet foll. Sedan kom Ture Bjelke. Han höll ett långt tal om sin och de andras oskuld; önskade fäderneslandet frid och rolighet, inbördes sämja och vinskap samt all Guds välsignelse. Derpå knäböjde han och sade: Jag tackar dig Gud, som genom Evangelii tröst och samvets lugn gifvit mitt hjerta kvaft i denna stunden. Dig tackar jag också för den dygdeliga och älskade maka, som du mig beskärt hafver. Itjugo år hafva vi lefvat tillsammans Och jag vet aldrig säga, att ett ord af osämja fallit oss emellan så löne och tröste henne den evige Guden, hos hvilken jag hoppas att en gång i oförgänglig glädje henne återfinna. Bjelken var en skön man, med stark och behaglig röst. Under talet märktes icke den minsta förändring i hans anlete, icke den minsta darrping. i hans röst; åhörarne smålte i tårar. En stockkneckt bad honom skynda. Gif dig tillfreds; yngling! svarade Bjelken, och begynte derpå med hög röst sjunga: Jag ropar till dig, 0 herre Krist! och hans stämma hördes öfver alla andra genom hela psalmen. Derpå afdrog han sina kläder, tog farväl af de qvarstående herrarna, befallande hustru och barn i deras beskydd, lyftade sedan sina ögon upp åt himmelen, och sade: Jag ser ett draget svärd och ett sammanbundet ris öfver mitt arnia fäödevnesland. Gud! du, som är nådig och barmhertis, slit riset sönder och stick svärdet i skidona, Jag scr öppen och Christum min Väilstonad nare du! Saovt himmelen Je, len re.