man väl säga att de verkligen dyrrka och tillbedja sin frihet. Hörde dessa två verber, såsom Aktor yttrat, uteslutande till vår religiösa cult; så skulle hvar och en älskare, som uppvaktar sin sköna med en liten rhetorisk grannlåt, stämmas till ansvar för blasfemi, efter I Kapitlet MissgerningsBalken — och Actoraterna aldrig taga ända. Men våra lagar, och isynnerhet Tr) ckfrihetslagen, gilla icke ordrytteri, Aktor har funnit ett tottsigt öfvermod i den förklaringen, att man icke mera cmottager kyrkans (1) bud. Men kyrkan 1 metaphorisk bemärkelse, är ju vanligen detsamma som hierarkien eller prestväldet; och vägrandet att erkänna denna stat 1 staten , är väl icke något öfvermod. Aktor har, helt naturligt, gjort sin slutanmärkning vid amen, och ansett bruket af detta ord, utom i Theologiska skrifter, såsom ett himmelsskriande brott. Detta gamla Hebreiska ord bruka dock Isvaeliterna, ännu i dag, uti dagligt tal, och theologerne hafva aldrig derpå fått privilegium exelasivum. — Anmärkningarne om orden amen och tillbedja synas vara de mest hårddragna af alla. Påståendet att den åtalade Katechesen är en parodi på vår troslära, synes icke adeqvat, då endast några spridda termer deruti äro lånta, min-: dre ur Bibeln, än ur de theologiska systemerna. ma stundom liknelser och allusioner I dessa sednare förekomsom äro mera bizarra, ön de af Aktor anmärkta. Till exempel, i salig Woldickes Compendium The ologicum, Theologiska exauti beskrifningen som ännu läses för men i Upsala, der, på yttersta domen, ras till instämda parter till Actor publicus. Om än tendensen af skriften 1 allmänhet kan vara af något lättsinnig, ehuru föga farlig. beskaffenhet; så borde man dock i Actionen deremot aldrig hafva inblandat minutösa anmärkningar emot enAla ord, hvilkas begagnanude svårligen inlör Lagen kananses brottsligt. Om skriftens innehåll och syftning i det hela är förgripligt, lär bäst afgöras af den valda Juryn, hvars beslut, så snart det meddelats, skall här blifva infördt. och Fin Håle den åtalade menniskorna gö— — Ssemm—A