Sundsvalls tidning – 28 december 1875, sida 3

När få en fogel fom, en liten siska, Och stog i koallens frid en drill hos mig, Då tydte jag mig höra andar hwiska: Den sangen är jult enkom gjord för dig. Och mildt jag gungade den wingbeprydde, OM sangens gåta för mig sjalf jag tydde. Så blef det winter, och den hwita flinga Sig lägger fall utöfwer stog och dal, Och bort på wagen höras bjallror flinga, Och uti stugan stolta tuppen gal, Men lita gron och mera frisk jag får Och wantar än en gäng, att det blir wår. Då fom i går min gamla fostermoder, Som fett fa kärligt hwarje år på mig Och wattnat mig ur backens klara floder, Da sommarhettan brände stogens stig, Hon böjde yxan, — och få föll jag ned, Men tålig war jag och blott teg och led.