Folklif i Norrbotten. Den i Piteå utfomnande tidningen ord. ePoften berättar följande: Wid bröts lopp förekommer tywärr i mår stad såwäl fom mångenssädes det oskidet att en mängd äldre od yngre personer oda fig inwid bröllopsgården, och under mydet stoj och owäsen til oringa aftonen med ait begapa hwad fom föregår i brölvppås huset. Jde nog med att de plumpaste glåpord rent af hagla, ående ut på att förlöjliga brudiolket oh gästerna, man rider ofta till handgripligheter. Fönsterrutorna få ofta fitta emellan; det har händt att rikigt nyfitna beskådare stucit in näsan genom ru an. Med stodar och stenar bultas mot wäggarne, om gardinerna ej dragas upp eller om någon eller några af de innewarande äro misshagliga för den ntamjör ftående hopen. Men man nöjer ej sig med att dröja på går: den eller gatan. Man intränger i jörftugorna, ja i rum men: man tyckes hafwa owilkorlig rättighet att deltaga i högtidligheten. Jjynnerhet synas wid dylika tillfällen redan tidigt en mängd barn samlade, som till od) med under migz seln deifrva sitt högeligen störande ofog. De äldre deltagarne i detta slags follnöjen Pläga wanligen inftälla fia något jenare. Emellertid stanna äfwen barnungarne kwar, och skaran wäfer, om od med något ombytta personer, tills hon fram emot tio eller eljwa är fom störst; sedan fan hon wäl minskas, men förswinner ej förr än den siste qästen lemnat brölloppet. Barn fer man ute ännu wid midnatten, od man fon ej ans nat än förwånas oc) harmas öfwer slappheten hos föräldrar och målsmän, hwilka kunna til äta dem sådant. Då höstarne wanligen äro den tid. på hwillen de flesta hjonelag fammanknytas, utgöra de mörka afmarne ett flydd för orostiftarne, giswa en ökad näring åt begåret efter desja nöjen. Wi hafwa mer än en gång och särskildt denna höst haft tillfälle att i aft taga detta missförhållande, men wi hafwa tillifa hoppats att med stigande uplusning och hyjsning ofoget af fig själf skulle uphöra, men få tyckes dess wårre ide wara