Sundsvalls tidning – 30 november 1875, sida 3

Såsom bewis på, huru man åswen på annat )åll wisste att upskatta ingeniör Anreps owanliga )uglighet och arbetsamhet kan anföras, att han utom öfiwerdireftörs-asfiftenttjänften äfwen inne jade den af disponent wid Smedjebackens mwalså: werk. Bolagsordningen för nämnda werk ftadgar, att ingen utom i särstilda fall må antagas till disponent, fom ej är delegare i bolaget. Hr Anrep war ej delegare; men i betraktande af hans egenstaper ansåg man fig med honom böra göra etta färftilda undantag. Dag. Nyh. har erhållit del af nedanstående bestrifning, som lemnats af en äldre passagerare å Stockholmståget: Jag hade tillika med ingeniör T. tagit plats i första wagnen efter postwagnen på nedgående tås get. Utom af of twå uptogs wagnens öfriga af? delningar af fyra til fem pasfagerare. Bakre delen af wagnen utgjordes af damrum. Sedan wi passerat Linköpings station började jag blifwa sömnig, och som wärmen i wagnen war mer än tillräcklig aftog jag båda mina rockar jämte ftöflar samt redde mig ett läger å ena soffan. Jag bade just hunnit lägga ned hufwudet då fammans stötningen inträffade. Ett besynnerligt rasslande ljud hördes, hwarpå jag kände hur wagnen lyfs tes och liksom gick i wägor. Min första tanke war att wi kommit ur spåret och mitt hopp war endast att wagnen skulle Hälla ihop. Från detta ögonblick wet jag ej hwad fom tilldrog fig under ett par sekunders tid. Då jag återkom til mig själf och blef öfwerens med mig att en olyda skett, ropade jag till ingeniör T., fom legat insomnad på andra foffan: — Lefwer ni? — Sa, swarade han, men hwar ä wi, det går liksom wågor? — Jag wet inte, swarade jag, men wi få förs söka komma ut. Wi närmade oss nu till en öpning, förmodligen ett sönderslaget fönster, men då wi ffule försöka krypa ut härigenom, fom ångan från lokomotivet inrusande och wi måste hastigt dra oss tillbaka åt motsatta sidan. Nu uptäckte wi lyckligtwis en annan utgång åt damfupen, fom war helt och hållet frånsliten den öfriga wagnen, od) härigenom fommo wi mi uti det fria. Natten war ide mört, men blåsig, od) en häftig snöyra gjorde det nästan omöjligt att närmare urffilja föremålen. Länge behöfde wi ide wara i owisshet om den gräsliga olycka fom inträffat. Ångans utrusande ur de mot hwarandra uptornade lokomotiven, ett kaos af sönderslgna wagnar, jämmerropen från döende och särade, alt bildade ett fasawäckande helt, hwar om man måste warit med för att kunna göra sig en riktig föreställning. Under arbetet att få fram. de olyckliga offren undan de krossade spillrorna, kände jag hwarken köld eller bläst, oaktadt jag un: der halfannan timmas tid gick i skjortärmar och strumpsockor. På huswudet hade jag lyckats få en fruntimmersbaschlick. J början trodde man att ångpannorna skulle explodera, men fann snart att någon fara härför icke war för handen. En eld som började utbreda sig lyckades jag och några andra släcka med snö. Slutligen anlände folk och lyktor från flera håll, och nu först började jag känna behofwet af en warmare beklädnad, få myc: fet mera fom jag dessutom war helt och hållet ger nomwåt. Till att börja med tog jag plats i en wagn där redan före mig åtskilliga mer eller mins dre stadade passagerare, befunno fig. Under tiden hade klockan hunnit blifwa närmare fyra på mors gonen. Nu anlände bud från baron Lagerfelt på Lagerlunda, fom inbjöd alla, hwilka wille begagna sig däraf, att därstädes erhälla tak öfwer Hufwudet, torra kläder och en stärkande måltid. Det gästwänliga mottagande wi här njöto och den till: mötesgående hjälpsamhet hwarmed wi af baron och friherrinnan Lagerfelt blefwo bemötta, förtjes nar ett offentligt tacksamt erkannande Att jag oc) flera med mig ide ådragit of någon allwar: sam sjukdom fåfom fwiter af denna fasansfulla natt är utan twifwel till stor del deras förtjenst.