Sundsvalls tidning – 30 november 1875, sida 2

Andersson war öfwerlastad, men genom hastigt tillkommen hjälp af fiskaren Jonas Skoglund och Jonas Lundberg, hwilka fiskade upp fyllbulten, blef denne räddad från en säker död. Norrköping. Af Arbetareföreningens fjuls oh begrafningsfonds delegare woro i lördags 26 sjuke; begrafningshjälp hade i förliden wecka utbetalts för twänne. — Då fröken H. Zintz i söndags i enlighet med rollen utropade: Hela mitt lif ffal tillhöra den, fom befriar mig från detta rysliga näfte, hördes en röst från tredje radens uphöjda plats skråla: Det will jag göra! Blekinge Folkhögskola. Asarums och Hellaryds kommuner ha beslutat att under hwart af de tre nästkommande åren uttaxera 1 öre för fyrk till anslag åt folkhögskolan. Järnvägsinträsse. Åtterhogdals socken i Hu: dikswalls— ärjeådalens järnwäg tecknat 40.000 samt enslilde inom socknen 50,000 eller tiljammans 90,000 kronor. Cervinska betalningsinställningen ger en brefstrifware från Stockholm anledning till följande påminnelse: Någon så stor och upseende wäckande betalningss inställning, fom den Cervinska, har här icke egt rum sedan Holm gaf upp staten oh flog mans tarne i bordet. Det torde ännu wara i frislt minne, att fråga war att åtala Holm för bedrägeri mot borgenärer. Men däraf wardt ingenting. Han stylde på penningkrisen. Hr Cervin urskuldar fig äfwen med den tryckta penningställningen. Det är endast fat: tiglappen och små winglare, som åtalas och sättes i kurran På tal härom wilja wi anföra en vets ur ett lustspel af en glad författare: En stackars swulten trafwarlapp har gjort cession — hwad hände? Jo, med den största nöd han slapp från fångelsets elände... En börsman åter ett-ti-tri flår wantarne i bordet; ej hörs ett ord om vingleri... Det war en fris, fom gjordet! Åtal mot rådhusrätt. I ett bref från hufz wudstaden skrifwes til M. H. S. T. Såsom af Stockholmstidningar kan inhemtas ha ledamöterna af rådhusrättens 2:dra afdelning (fonfursdomftos len) fått fig på halsen ett åtal, och det af gansta allwarsam beskaffenhet. Dessa ledamöter äro råds männen Stenberg, Lundberg och Martin samt v. häradshöfdingen och stadsnotarien Rundqwist. Det är en praktiserande jurist härstädes, v här radshöfdingen C. I. Ljunggren, fom hos juftitieombudsmannen åtalat de wålwise lagkloke berrarne för det de af 48 efterbewakningar i fjöförfäkringss bolaget Neptunus konkurs gjort lifta många mål, i stället för att behandla alla efterbewakningarne i ett sammanhang eller såsom ett mål. Detta rådhusrättens förfarande kostade hr Ljunggren 811 fr. 50 öre. Om rätten hade förfarit lagligt Hade det kostat hr L. endast omkring 50 a 60 kronor. Justitieombudsmannen, fom uptagit saken, har på ett slående sätt underrättat de mwärda rättaledamöterna, att domaren är til för menige mans bästa, men ide för sitt eget bästa. Och få har br justitieombudsmannen öfwerlemnat handlingarne till hofrättens advokat fiskalsämbete. Här ha således konkurodomstolens hrr ledamöter fått en swår nöt att knäcka. I synnerhet mår ste det kosta på rådman Stenberg, f. n. hufmudstadens fetaste och mest voluminöse (tjocke) karl. Han anses dock wara en af rådhusrättens bästa jurister. Jcke mindre måste rådman Lundberg swettas wid tanken på denna anklagelse, ty han är — lika tjock, fom han är lång; men anses äfwen wara en god jurist. Rådman Martin åter är tjock öfmer hufwudtagetC. Man fan om hos nom fom domare fort oc) godt fäga: Elen juritt. Detsamma gäller i afseende å stadsnotarien Rundqwist, känd under det vulgära binamnet bitwargen (ursäkta!), alt sedan han tjänstgjorde i det så kallade arfskollegium. Apropos härom en liten anekdot. Under det stadsnotarien Rundqwist tjänstgjorde i nämda Follegium, hade äfwen detta erhållit ett fult binamn, i och för hr Rundqwists brutala och inhumana sätt. Man kallade det i dagligt tal: hundkojan. Den numera aflidne notarien S. beslöt en dag, att grundligt kväsa hr Ruadqwist. För detta ändamål gjorde hr S. fia ärende upp til arfskolegium, där han då ännu ide war känd, ehuru han alt för mäl genom fina bekanta wisste hur man plägade bemötas därstädes. Hr S. klef in i er: peditionsrummet, bockade fig, tummade manfået: ten och såg mycket enfaldig ut, ty han kunde spela en smula komedi. Ursäkta sade han slutligen, men jag skulle fråga: är det här stället, man kallar hundfojan? Stor upftåndelje. Notarien R. brummade som en ur sitt ide wäckt björn. Fo, nu ser och hör jag, att jag icke gått miste!, sade hr S. med stolt hallning och säker röst, hwarpå han aflägsnade sig helt lugnt, under det notarien RM hy(agsande Af mrodo nopmsiänk i sin ländstal och