troligtwis sofwit. Bakom hans rygg fann man en bok, i hwilken han förut läst. Hustrun låg upkrupen i soffan, med hufwudet hwilande på sin mans sida. De hade uppenbarligen dödats af det i wagnen inträngande underredet till postwagnen. Liken syntes ha få yttre skador. Lokomotivföraren Johan Andersson, eldarne Sös derberg od Wallner konduktören Swensson och smörjaren Kjelldal hafwa också synbarligen ljutit en ögonblicklig död. Postexpeditörernes räddning är den underbaras ste af alla. En af dem, hr Capelan, på upgående tåget, hade fallit ned genom det krossade wagnsgolfwet och låg inklämd mellan hjulen och fpillrorna, med jämförelsewis obetydliga stador; ett klufwet ögonlock oc) några kontusioner. Hans fame rat, hr Rylin, fom slungades ut på åkern, hade ropat hans namn och genast fått swar. Han kunde dock först komma lös, fedan man bortbrutit en del spillror. Nedgående tågets tredje wagn kastades ned i diket. Genom de uppåt liggande fönstren måste passagerarne utkrypa. Södra tåget war mest stadadt och def lokomotiv, Swea, krossades swårast. J sista wagnen lär rer stöten förnummits jamförelsewis obetydligt. I densamma åkande passagerare förmodade att en urspärning orsakat tagets stannande. Först då de fått upp dörrarne och kommit ut blef den fafar wäckande werkligheten dem till fullo bekant. En medlem af Östgöta Correspondentens re: daktion gjorde i tisdags eftermiddag på platsen ett andra besök. Resan företogs med norra nälls tåget, hwilket kl. 3,,, afgick til olydsftället, för att där wexla post oc) passagerare med det föder ifrån kommande iltåget. Då tåget utkom ur fos gen bortom Malmflätts ftation, fåg man redan de snöhöljda fälten omkring sammanstötningsplatfen fulla af spillror. Tåget framgick med yttersta försigtighet och stannade slutligen. Alt ifrån tidigt på morgonen hade rödjningas arbetet pågått med kraft och ifwer. Flera från Liljeholmen nedsända maskinarbetare biträdde med detsamma Lokomotivet Swea och dess tender lågo nu ned. wräkta i södra diket oc) några alnar längre bort såg man en likaledes nedstörtad första klassens wagn utan gaflar, hwilken man fatt upp pa hjul, färdig att medelst lokomotiv fortstaffas til Ban keberg. Lokomotivet Einar hade man neddragit; det stod nu på twå par hjul oc) man war sysselsatt med att uplyfta det på fenorna. Dess tender låg i diket. Åt Linköpingssidan wäntade lokomotiwet sUnden. På en framför detsamma staende laltwagn lågo de ohyggligt krossade liken af lofomotivföraren Andersson och eldaren Söderberg, hwilka man först för en stund sedan lyckats lösgora. Fältet rundtomkring war öfwerströdt med delar af masliner oc) wagnar. Mycket folk trängdes på platsen. Södra tåget lät wänta på fig, men fluts ligen fåg man dess lantärnor glittra genom flrymningen. Tågets passagerare strömmade ut, resgodfet öfmwerflyttades. En hwar intog fin nya plats och få återwände båda tågen samma wåg de fommit. Wid sammanstötningen hade banwallen och ftenorna, märkwärdigt nog, blifwit nästan alldeles ostkadade. Man ansträngde sig alt hwad man förs mådde, för att få banan klar för natt-tågen och detta lyckades äfven. — Jag är ide nervös — skall en af pasfager rarne wid det olyckliga tillfället efteråt hafwa Yt: rat — men bra länge stall det dröja innan jag, efter denna tilldragelse, begagnar mig af järmvä garne. Hos sedermera aflidne smörjaren Larsson, som war mycket swårt sårad i hals och å hufwud för märktes strax eter sammanstötningen föga lif. At honom hoptimrades i halt en sang: han och ännu en sarad infördes till ett statfolk i närheten, hwars ejter han på aftonen forslades till staden. Alla de skadade, fom kvarligga i Linköping un: der lakarewård, nämligen herrar Anspach, Kofful, Asp och Pamp, o. f m., befinna fig efter olika omftändigheter på bättringen.