Sundsvalls tidning – 20 november 1875, sida 3

tet, ywilta a mn pa kräfwa allmän upmärfjam bet, fåfom alster af wetenskaplig forskning oh en sundare åsigt om werlden, lifwet oc männisorna. En strid försiggår mellan de gamla asigternas ihär. dige mälsmän od) tolkare af en ny tids på mwetens stapen grundade omdömen; en strid, i hwilken de senare steg för steg hafwa att eröfra ett wäl förs waradt område. Hwar segern en gång stannar är intet twifwel, men för dem, som lefwa må hända långt aflägsne från den tid då denna ti. stefråga förswunnit, är det altid af stort intresse att finna werksamma krafter för det ädla målets winnande. Det är ock därför man fäster blicken wid deras alster, äfwen om ej alla utmärka sig för formens skönhet och behag; det finnes tanke i dem. Huru är det med den andra partens tals rita uttalanden rörande famma sak? Efter dessa allmänna betraktelser gå wi att oms nämna twå hwar i sitt flag märkliga strifter, ut komna i bokhandeln Den ena bär titeln: Kunna wi metaniå got om Jesu lefnad? och är författad af en fransman, hwilken länge och ide utan förtjänst sysselsatt fig med forstningar angående Jefus. — Förf. beswarar jakande den framstälda frågan, men framhåller, att, då flertalet bland de namnkunnigaste teologer med största tydlighet ädagalagt Johannes evangelii ohistoriska Halt, granstaren då ej får erkänna eller taga fin tillflykt till dettas ute talanden, ywilka han utdömt, utan stället bör hålla fig till de tre öfriga evangelierna. Wäl gif wes äfwen där emotsägelser och legender, men de äro af mindre betydelje, de funna förbrylla rens lärighetens ifrare, men hejda ingalunda den mwetens ffapliga granslningen. Det är fäkerligen henne bestärdt att, nu fom förr sliljande mellan dikt och werklighet, ur dessa gamla urkunder lyckas åter framställa Jesu ursprungliga, sublima vol, åters gifwa honom åt mänslligheten och lära henne med insigt beundra och älska den tanite största ande, som någonsin hedrat henne med fin närwaro. Bo fen, öfwersatt af A. F ÄÅkerberg, är för öfrigt ej egentligen populär, få mycket mer fom hon synes utgöra en granstning af hos andra uttalade åfias ter, hwilka wal böra wara läsaren något bekanta. Den förtjänar emellertid att läsas af hwar och en, som sträfwar för något annat än de dagliga behofwens upfyllande. På samma gång mi neds strifwa, detta, funna mi ej underlåta att uttala önskwärdheten utaf, att öfwersättaren, fom en läns gre tid egnat fig åt studier inom den religiösa granstningens omräde, genom en i mera populär form utarbetad afhandling satte en större almäns bet i tillfälle att njuta af hans pennas wärderika alfter. Den andra af här antydda skrifter kallas: I es jus Kristus od utgör ett dramatiftt arbete i fem afdelningar: kallelfen, den blindes botande, frestelsen, rådhuset oh Maria Magdalena. Boken sammansattar i enkla drag det hufwudsakliga af Jesu lefnad, werksamhet, lidande och död, men söker till alt en naturlig förklaringsgrund. Om man sedan därigenom kunde stönsa tankegången hos författaren, en italienare wid namn Felice Govean, fer man ännu tydligare mid genomläjans det, hwartill han syftar. Han upträder mot prefts wäldet. Då man känner det sorgliga inflytande presterna utöfwat i författarens fädernesland, och illita att detta är de flesta päfwars födelsebygd toch närmaste fältet för deras omedelbara mwertis samhet, torde hans owilja ej synas oberättigad. Wi lemna oafgjordt, huruwida Hetta är förhålans det äfwen hos of, men det fynes, fom fule den lilla boken wara ett tideng tecken, wäl wärdt att upmärksammas. Man läser uttryck sådana som dessa lagda i Jesu mun: Säsom i i dag finnes falffa lagens prester, ftola äfwen efter mig falsta prester upstå, de där stola säga fig wara Kristi tjänare. Och detta fall fortwara, få län ge en annan människa gör fig till medlare mellan Bud och människan; til def att männiilan ställer fig ansigte mot ansigte med Gud, ransakar sitt samwete, börjar misströsta om fin förlåtelse, söter blifwa fin egen prest oh tillbedjer Gud i anda och janning och jämföre därmed Maria Maadalenas ord i sista afdelningen, där hon säger: O Petrus, om J nu, då han knapt är död, förwränger hans lära, hwad ftolen J wäl sedan göra? Statt upp, o Johannus... Skrif i Messias namn: Gud är ljuset och intet mörker är i Honom!... Skrif om de falste pros feter och säg: De äro utgängne af oss, men de äro ide af of. — O nej, desse äro ej den gudom lige Jesu barn! och man spårar i dem en wars ning, måhända behöflig om man ej allo delar deras innehåll. Hufwudpersonerna äro: Pontius Pilatus, den fördomsfrie, men wacklande och swage mannen; Hannas, den ränkfulle bedragaren, öfwerstepresten (påäfwen); Kaifas, hans egennyttige lärjunge; Mas ria Magdalena (den stora synderskan), den milda, kärleksfulla, upoffrande kvinnan och Fesus Kristus. Såsom dramatijjit stådespel torde detta arbete ej komma att göra synnerligen lycka, dels på grund af sitt innehåll, dels genom själfwa framftällningss I