HrTUPUPYULFDU Åtul, IVL ult JPrulistukta om HULE sökning. Arbetet med rödjningen pågick til sent i måns dags afton, då detsamma mäste afbrytas. Man bade då lyckats lösgöra de bland spillrorna ins klämda liken, hwilka därefter infördes til Linkö ping. Platsen för olyckan har i natt warit bemas kad. J tisdags tidigt på morgonen återuptogs arbetet. Post oh passagerare ha af bantägen blifwit wexlade wid olycksstället. Ur Linköpings andra tidning Östgöten hemta wi följande notifer, fom fullständiga det ofwan an: förda, Den syn, fom på olydsftälet mötte of, war bland de rysligaste en människa fan få skäda. ram till lokomotiven hade wagnarne rusat med dan fart, att några hade gått rätt in i war: andra, od andra woro kastade från banan ned i de stora grafwarne på ömse sidor om densamma, Dessa som slungats åt sidan tycktes wara minst skadade, af de öfriga återstod föga mer än spillror. Tendern i tåget från föder hader hade gått midt igenom postwagnen, få att de båda sidowäggarne af denne lågo en på hwardera sidan om tendern, under det taket låg ofwanpå den senare. J wagnen närmast om denna fyntes liket af en äldre man liggande dubbelt hoppressadt under spillrorna af foffor, wäggar o. d. Man trodde, att det war liket af maskiningeniör Anrep och wäntade fig därinne äfwen finna hans hustru. Från tendern till samma tåg syntes armen frida upp af lokomotivföraren Johan Andersson, klämd till döds af det öfwer honom liggande lokomotivet. På ömse sidor om banan mwid olydsftället låg en massa resegods, poft: och öfriga från förftörelsen räddade effekter. Om förloppet wid olyfan berättades på stället följande: De båda tågen ftulle hafwa mötts i Linköping, men enär det föder i från kommande bade blifwit fördröjdt, underrättades föraren på det i Linköping wåntande tåget, att han ffulle möta det andra igBankeberg och tillsades af här: warande trafikdirektör att bege fig af. Förut hade telegraferats till Mjölby, att tåget där ifrån skulle stoppa i Bankeberg. Men antingen nu denna order hade blifwit oriktigt utförd, eler lofomotivföraren ej observeradt stoppsignalerna, det kommer en blifwande undersökning att wisa, alt nog, tåget från föder rusade förbi Bankeberg sedan det andra tåget redan lemnat Linköping på wäg till jams ma station. Då lokomotivföraren Sundqwist på det sistnämnda tåget fåg det andra komma imot fig, war detta redan få nära, att han endaft hann utropa: Se, där är det! slog bad och hoppade ur, förr än de båda tågen med ett förfärligt braf ftörtade tiljammans. Den scen, fom nu följde låter fig lättare tänfas än beskrifwas. Lokomotiven tornade upp fig mot hwarandra, ångan od) det heta matnet ftrömmade ut och hotade avt ffålla ihjäl dem, fom ej genast krossades, wagnar splittrade sönder eller trängde undan hwarandra, och öfwer alt detta hördes de sårades jämmerskri. Lokomotivföraren Sundqwist sprang genast bas nan utåt til Linköping oh inberättade där olyckan. Twänne resande från Stockholm, af hwilka den ena låg och sof, men den andre war waken, be: funno fig i en andra klassens wagn, fom slungades ned i grafwen på södra sidan om banan, där den blef liggande på sidan. De sökte nu tränga ut genom den krossade gafweln, men möttes där af den utströmmande ångan och mäste krypa tillbaka ut genom den nedåt wettande dörren, som äfwen krossats, och kommo sålunda fram under wagnen — utan att hafwa lidit den minsta skada. En konduktör på det nedgående täget stod i den så s. k. finkan i ändan af sista wagnen lutad medroggen mot dörren till godsrummet i samma wagn. Wid tågens sammanstötning for han twärs igenom den rätt tjocka dörren, som krossades, och föll baklänges in öfwer godfet. Han lyc: kades öpna den dörr, fom ledde ut därifrån, fom ner på banan, men föll då ned i det djupa diket och war nära att förlora sansen. Först sedan han lagt snö på hjässan, kunde han gå upp ur graf wen och skyndade fig nu att öpna dörrarne för de instängda pasfagerarne. Han är nästan oskadad. Packmästare Pamp på det upgående tåget hade slungats ända upp på det uprättstående lofomotivet. Han trodde sig nu wara nere på marken och försökte att krypa bort men föll då ned, blef något bränd och skadad i öfrigt, men är utan fara för lifwet. Han egde till och med nog styrka att ensam gå upp till de nämda torpen. Wårre öde hade twänne andra, fom stodo bredwid honom. Den ene, en obekant arbetare, iklädd sticktröja, slungades äfwen han upp på lokomotivet och blef därså illa skällad och krossad, att alt hopp för ho QA. an