källskap med en wån gått upp igenom Guldbrandsdalen, och huru det hade utwecklat sig till när warande dag. Därefter blef en af Janson förfat tad fång sjun gen, hwarpå han talade om Traden fom tlådde fjellet och anwände denna liknelse på foltffolefa: fen. Sedan sjöngs en annan af Janfon för till fället författad fång, hwarpå Frits Hanfen talade om uplysningen och dess wärde. Sfter en stunds hwila wisade fig — säger Lil lehammars Tilskuer — den, som wäl alla hade mest önskat få fe och höra, och det war naturligt: wis Björnson. Han började mycket euheldigt nämligen med att förtälja, att — han icke hade just något att säga. Detta Uheld! blef doc godt: gjordt igen, då han likwäl hade många goda fa: er att fäga oss Det kan således sägas, att han talade om Husmeendenes ställning i Norge. Det stod mycket klart för honom, att dessas ställning ide war god, att den war en tydlig lemning från träldomstiden, och han lade de tillstädeswarande detta rätt alwarligt på hjärtat. Sången, som för det mästa klang fullt och skönt, hade han lag; märke till, od han fade därom, att där fånger kunde ljuda få, där mar det lif, där hade folk högstolan skaffat bewis på att hon hade uträtta något. TONER ORTER ISS TA ROSA ARO CE TNT TO