Sundsvalls tidning – 28 oktober 1875, sida 2

holm: Jnnan framlidne hofintendenten J. E. Söderlund upgjorde ritningarne til Frimurdåreordens nya hus på Blasieholmen, måste han, fåfom man wäl kan tänka, taga i noggrant skärskådande de olika lokalerna inom Ordens hus på Riddarholmen, och i detta ärende begaf han fig en mac fer dag till ort och ställe. Som han innehade 8:de graden mötte naturligtwis inga swårigheter från Ordens gamle bepröfwade generalwaktmästares sida. Slutligen kom man dock till ett rum som denne Argus ej gjorde min af till att öpna. Söderlund frägade hwad där inne wore för ett rum, och fick till swar: Det är en potatiskällare, samt, på ytterligare framstälda frågor, uplysning om rummets ungefärliga storlek. Då ritningarne till nya ordenshusets inredning framlades för h. m:t fo nungen, fann högst densamme till sin ytterliga före wåning, att ett i förening med werkstädernae ftående, mindre rum war angifwet jåsom — potatisfällare. På fråga hwad detta more för ett rum, swarade Söderlund med orubbligt almar: Det är potatisfällaren, ers majeftät, famt tills lade att uplysningarne om rummets ändamål och storlek meddelats honom af waktmästaren den och den. Konungen, fom genast insåg sammanhanget, brast i ett godt skratt, och det dröjde ide länge förrän Söderlund fick mottaga kallelse til 9:de graden. Det bör dock tilläggas, att icke ens denna höga wärdighet berättigade honom till inträde i potatiskällaren, hwars underbara hemligheter få skädas endast af ännu högre uplysta bröder. Om Söderlund fått lefwa, hade han wäl emellertid inom fort måst tilldelas också den graden. Teaterlif. I ett par landsortsstäder. — frife mer W L. T:s krönikör — nämligen Lidköping och Alingsås, har man i höstruslet haft att trösta jig åt några högst owanliga teatralista föreftällningar, gifna af en herre med det anspråkslösa namnet Äskådespelaren E Stjernitröm och en frös fen Olsson, antagligen någon frånft ladugårdspiga, sager Lidköpings tidniug, fom tillägger, att förestallningen war af få owanligt usel beftaffenhet, att troligtwis aldrig något sadant förr presterats offentligt. Oaktadt denna just ej wackra orlofss sedel, uptrådde det wärda konstnärsparet likväl i Alingsås, men stördade ej heller där någon succe puramedate, såsom en af wåra granntidningar uttryckte sig härom dagen, hwilket synes af Alingsås Weckoblads sorglustiga ftildring af teaterföreftällningen, lydande fålunda: Foreställen er en teater utan ämne till tuligs ser! Några ljusbitar ett stycke fram på golfwet, trasiga hasttäcken för fönsterna samt en skodifk, en läst, en twättbalja och ett gammalt lerfat! Detta är nu hela attiraljen. Komma därtill de i pjesen förekommande perfonerna, hwaraf hon fan hwart tionde, men han icke ett enda ord af sin rol, så blir det ju gansta roligt? Nen tyst! Tetiramlar i en gammal sprucken gryta. Nu börjar pjejen. Dörren går opp; ty ridå fins ej Profesz sorn njuter landtluft går af stapeln Jnm på fces nen träder Hr professor Tobias Surr med en fmutlig flughaf i handen; men — besynnerligt! — han ser inga flugor till i halfdunklet. Troligtwis owan dårwid, gär det med honom precis som då salig Dumbom ssulle predika i werlden. Fngen rädder har, tänker Tobias! Han går til fonddörren och frågar sin Anna Lisa, hwad han borde saga, ty hon tjenstgör afwen som sufflör på lediga ftuns der. Troende hennes fcen redan wara kommen, invufar hon med kippade for och strumporna långt ned på hälarne. Äslädarne: Bravo! hipp, hurra! Tobias: Hwad war det jag hade att säga? Unna Lisa (hwislar): Du fall begära en kyss! Tobias: (torkar fig om munnen med rodfförtet, men glömmer kyssen och tager i stället mjölkglaset, som hon bär i handen, slukar det, och glömmer åter hela sin rol). Hornlåt höres i salongen. Tobias: I fall någon will öfwa fig i blåsning, träffas jag på annat ställe i morgon. En af publiken: Bravo! då skall jag släppa till foten. En buktalare (tjenstgör fom waktmästare): Her. rarne får wara tysta tills professorn får tag i repliken, så går det nog! En röst utanför: Tyst, Pettersson! Tobias drar sig under stallande bravorop tillbaka in i slrubben och ridån faller, i fall det funs nits någon. Därefter: Soctenftomafaren. Samma utmärkta spel, fom i föregående pjes. Det enda four gjordes rätt war, att han drog wenstra stöfweln på den högra foten. Därefter: Skånsk trväffodans. Fnställes i brist of musik. Skolpojkarne erbjuda fig wälwilligt att fjunga Gubben Noah; men det fans blott ett par träffor. Till sist: Orleanffa Jungfrun? i twå afdels ningar, mimist, komisk, non plus ultra nonsens, tablå på den upp och nedwanda twättbaljan, med uplysning af talaade kalkljus och benaaliska eldar