Sundsvalls tidning – 21 oktober 1875, sida 4

Höst. (Ur I). Nu fomma falla dagar, Vur komma dagar grå, TM hur ditt hjärta klagar, Så komma de ändå För windens flägt i natten 2en sista rosen dog. Det mörknar öfwer watten, Het glesnar öper stog. Det hwiskar öfwer jjärden En jorgien anderöst: Jar Jommarn gick ur werlden! Farwäl! Ju är det höft. Du lind, fom börjat gulna, Tu fnart ffall öde stå: Nu komma dagar kulna, Nu komma dagar grå. Wildblomma, fom fördröjt dig J dunkla måren än Öch tyft i hopp förnöjt dig, Du har ej långt igen! Öch nädros, du fom domnar Så blek inwid din ö, Ad, det är bäst du somnar, Ty jnart du maste dö. Och hjärta, du, som fådar, Hur allt förwandlar fig, Fins ingenting, jom badar Den jamma lag för dig? Men ängsligt hörs du pPvara: Ad, unna mig min frid Od) låt min sommar wara Annu en liten tid! T—7 . 4 22. Ä-UATfNÅ AAÅ: n.n