Sundsvalls tidning – 14 oktober 1875, sida 3

bjudaren med enhälligt bifall. Trenne fullmakter att å hela socknars wägnar föra talan ingafwos, hwilka mottogos med tillkännagifwande, att de ens daft kunde gälla för innehafwarne själfwa, då här endast personliga åsigter kunde läggas til grund för ett uttryck af mötets mening. Härpå föredrogs första frågan om. Grundskatterna. Ordet begärdes först af hr Härdelin, fom yr fade grundskatternas bibehållande, såsom både för skrattdragaren fördelaktiga i jämförelse med andra statter efter fyrt 0. d., och för staten såsom en fast, oförytterlig inkoms.. Hr Bruwi wille fåfom riksdagsman öppet förklara, att han aldrig skulle fam tyda till grundstatternas asskaffande. Dessa äro nämligen af alla skatter de minst oangenäma, då jordegaren genom dem wet hwad skatt han har och känner sin egendoms wärde, samt därjämte med en dylik beskattning undgår taxeringens alla orätts wisor od godtyckligheter. Den idoge hade i dem en maning att wal sköta sin jord, då han ej äfs wentyrade att genom taxering i mon af förre oms tanke bli utsatt för högre skatter. Sedan tal yt terligare utwecklat dessa åsigter, slutade han med ett medgifwande att grundskatterna borde jemkas och framhöll såsom ett önskningsmål, hwiltet han för fina kommittenter wille öppet uttala, att grund: skatterna borde utsträckas till fräljet, så att all jord finge samma nakur. Hr Liden lade till dessa ytt: randen ytterligare det ffäl, att deras afskrifwande wore en orättwisa mot alla medborgare, som ej ega jord af kronoskattenatur, enär de nya häraf kommande skatterna skulle läggas på bewillningen, hwadan en sådan åtgärd skulle wara en fränt åt skattejordegarne på de mindre bemedlades kostnad. Det wore icke minst orättwist mot alla egare af jord med annan natur, enär den fom köpt sadan för högre köpeskilling i få fall finge betala lika eller bögre skatt än den, fom köpt ett hemman utan förs moner, hwadan man afwen å dessas wägnar kunde kräfwa att ingen afskrifning må ega tum Hr Per Ersson i Wik uptog de föregående talarnes yttrande till beswarande, gaf en kort öfwerblick af grundräntornas upkomst för att wisa, att de fran början warit af tilfällig natur, samt påminde om alla de misslyckade förhoppningarna att frälfejors den skulle åläggas grundskatt. Statsutgifterna hade under det nya statssticket wisserligen ökats, men skatterna icke, oc) alla farhågor för ökad ber willning wore jämwäl oberättigade. Det wore uns derliat, flöt tal, om man här ffulle uttala en mot fatt mening mot den som wid alla andra folimös ten omfattats med afseende å denna fråga. Häri instämde åtffiliga af de närwarande. — Organisten Liljegwist begagnade den gamla fabeln om hästen och åsnan för att framställa en bild af förhållans det mellan andra medborgare i staten och de un: der bördan af alt jämnt stegrade grundskatter dig: nande bönderna, hwilka ej längre kunde uthärda under betrycket. Ör Liden wisade nu, att grund: skatterna i stället för att hafwa ökats twärtom icke obetydligt blifwit nedsatta på de 30—40 sista ären, dels genom deras förwandling i penningar, hwilkas wärde alt jämnt sjunkit, dels genom mwarornas od) naturaprestationernas (t. ex. skjutsens) li kaledes stegrade pris. Ör Liljeqwist medgaf nu, att grundskatterna icke ökats, men ansåg att alla industriela företag borde bidraga lita med jords bruket, hwilket är det enda bönderna hafwa att lefwa på. Hr Bruun framhöll nu åter fördelen af grundskatt i jämförelse med andre bördor, med afseende å hwilka det wore owisst huru mycket åsnan tält. Som jordbrukare lika fom förut i egenskap af riksdagsman fåg han grundskatterna en lyda för den fwensta jorden. Ör Jon Jons fon i Afwa instämde häri och fran höll huru fom skatterna för kvarnegarne wisst ide minskats med tvarnräntans borttagande, utan snarare helt god: tydligt ökats. Med Per Ersson förenade sig däremot hrr Nils Stefansson, Swen Kardell och Olof Olsson i Utnås, hwilken senare ej förwånade sig öfwer att hrr Liden oc Bruun förswarade grund skatterna, men att äldre hemmansegare, som wisste hwar skon tlämmer, hyste samma åligter, det wore så mycket underligare. Kvarnarne äro ej mindre, men rättwisare skattlagda nu än förr. Sedan hrr Liden och Liljeqwist å nyo genmalt hwarandra i fråga om lämpligheten eller icke af att öka skatten i mån af arbetets afkastning, begärdes ordet af doktor Landgren i Delsbo. Han ansag ordskiftet wara kommet på afwägar därigenom att man ute slutande säge saken från juridisk sida. Detta är nämligen ide rått eller skaligt, hwarför en sadan synpunkt ej bör widhållas. Förr ansag man det för en heder och fröjd att deltaga i upoffringar för fäderneslandet, och i det gamla Rom medgafs ej åt den wanryktade äran deltaga häri. Wore det sålunda onekligen en heder att dö för fofteclandet, så wore det däremot ingen heder att krypa under skölden af en lag, fom gjorde det möjligt att til egen fördel slippa ifrån utskylder till staten. Tal. sammanstälde detta med förhållandet mellan pa: tricier oc) plebejer i Rom, samt anfåg det wara obestridligen rätt, att hwar och en i mon af ins