Sundsvalls tidning – 14 oktober 1875, sida 2

YO 1174191? YEO 7 1.: 2 korligen hörsammas, — en skilsmessa, om hwilken wi wåga att utan öfwerdrift förklara, att den är förbunden med kånslan af en saknad, fom kommer att lägga fig tung och tryckande på hwarje finne fom förftår att upskatta, hwad samhället under en elfwaårig sammanlefnad med de bortgäende åt: njutit, hwad samma samhälle wid afskedet förlorar, dä h. h. doktorn, bistopen och kommendören Beds man och de som honom närmast tillhöra nu stå färdiga att bryta upp ifrån oss Här är ide tid, ide ställe, icke åhörarekrets att widröra alla de synpunkter, från hwilka den för: lust fom förestår låter fig i werkligheten bestämmas och afwägas. Dessa synpunkter äro förwisso många, — od) för många att funna inrymmas inom nå ara få ord. Emellertid — fattar jag situationen för dagen och stunden rätt, få mötas antagligen de här närwarandes tankar närmast wid förnimmelsen af den förlust, fom innefattas i det fommande nödtwungna undwarandet af en familje krets och ett familjelif, sådana fom mi hunnit wänja oss att finna dem samt att röna deras inflytelser i biskopen och biskopnnnan Beckmans hus. Lyckligtwis (för talaren, menar jag) äro wi ale: samman, eller åtminstone de allra flesta ibland oss härutinnan fullt witnesgilla, enär wi af egen ofta förnyad erfarenhet fått öfwertyga oss om, att wi i detta hem ur williga hjärtan och öpna händer fått emottaga, jämte den yttre gästwänlighetens ymniga föråringar, äfwen många gåfwor af, få att säga, andlig art, hwilka ländt oss icke till njut: ning allenast, utan till lärdom äfwen. — Så hafwa wi fått inhemta, att en uphöjd samhällsställning kan innehafwas i förening med männistowänligbet och tillmötesgående mot hög oc låg utan inftrane kande anseende till personen; — bewitnat hafwa wi, att allwar, rena seder, kristlig tukt kunna ratt wäl trefsamt sammanbo med sällstapsglädje och själen upfristande tidsfördrif, — bepröfwat hafwa wi, huru wålwilja och gästfrihet kan bewijas utan öfwermod i sättet, utan detta naturwidriga öfvers flöd, fom är egnadt till att nedtrycka i staället för att wederkvicka, fom är för gäster af mänstlig börd skam mer än ära! — den uptädten hafwa wi fått göra, att förnöjelse hyfsade människor emellan eller hwad man egentligen kallar trefligt umgänge är en möjlighet, äfwen med förwisning utom famkvämets gränsor af den försåtlige, men tywärr fed: wanlig och oundgänglig blifne spiritus rektor för stamningen, fom ide fällan förwänger umgängelsen till sulhet och jagar skönhetens och den gyllene måttans andar på dörren; — lärt hafwa wiflutligen, att det går an, så otillstandigt det än räknas i den s. k. stora, raffinerade werlden, — det går an, att öfwer den timliga förströelsen och den lekamliga njutningen låta till sist nedgjuta sig den helgande flakten af Guds ord och bönen. Sådan har — i några spridda drag — andan warit i detta hem; sådana äro de helsosamma min: nen fom wi undfått till arf och efterföljd, om wi få wilja hafwa det, från wår snart tillslutna bi stopsbomng. Men — äro sädana gåfwor tack wärda, äro sådana erfarenheter förtjenta att för: waras i minnesgod hågkomst; då känner sig ifanning feststaran i dag, hwilken jag gerna wille i denna stund föreszälla mig fåfom en wårt fams hälles familj i stort, sammanknuten till en enbet genom det förenade bandet af gemensam fröjd och smärta — egt hafwa wi gemensamt, mista skola wi gemensamt, — den känner sig förpligtad att uttala en tacksägelse i anda och sanning till den af oss älskade och ärade biskopsfamiljen för hwad den warit of till fann glädje och till wärdig före syn samt i afskedsstunden beledsaga densamma med ett trofast Farwäl, hwilket följe med på färden ända in i det nya hemmet i fosterbygden, hwarest, såsom här, godhet, trohet och frid må mötas till: sammans under ännu många år, lyckosamma och fruktbärande för henne själf och andra. Mina herrar! mina damer! För biskopen och hans familj förena wi of gemensamt uti en skål, sammanfattad uti trenne ord: warm tacksägelse, oförgätlig hågkomst, innerlig wålönstan! Af lektor Carlgren framsades en af honom för fattad afstedsheloning på vers. Till swar å dessa tal betygade biskop Beckman sin och sin familjs tacksamhet för den kärlek de under fin elfwaåriga wistelse där fått röna af detta samhälles inwånare samt för det werksamma bis ftånd, fom åtskilliga af dem lemnat talaren i hans bemödanden. Såsom en frukt af denna kärlek mås ste han ock anse det öfwerseende med hans brister, hwilket ensamt kunde förklara det altför gynsamma omdöme, som här blifwit uttaladt rörande hans werksamhet Om det wore en sanning, att färleten utgör lifwets andliga guld, få måste tal. anse fig rik, mycket rit. Sarslildt wore det honom och hans familj en tröst och en fröjd att weta fig mid sin stilsmessa från orten följas af walönskningar. För fin del wille de oc i troget minne bewara och i fina förböner innesluta de wänner, hwilka de här lemna efter fig. Tal slutade med att öfwer samhället nedkalla Guds wälsignelse (H. P.) Hernösands arbetareföreningWid före 2 A ——. O