vite ltUUIAH. — VIL Akell trodde DET wara tem: ligen likgiltigt, om denna utskottets hemställan bi fölls eller afslogs, då man i alla fall ide torde funna erhålla någon särskild sjukhemsläkare utan att hafwa större lön att bjuda på. — Hr Eng blom fann anställandet af särskild sjukhemsläkare alldeles onödigt, och ansåg d:r Charlier rätt wäl funna jämte öfriga åligganden bestrida läfaremården mid detsamma. — Hr Abr. Nilsson anförde jåfom ett wigtigt skäl för den önffan inom orten, hwilken motionären framburit, att d:r Charliers tid war få uptagen genom oupphörliga resor inom diltriftet, att han stundom kunde wara borta från siuknhemmet ända till 23 dygn, famt trodde att landstinget genom att bemilja det begärde beloppet kunde rätt werksamt bidraga til att man erhöllo en särskild lätare för sjuthemmet, enär många Sollefteåbor säterligen stulle i sädant fall finnas williga att garantera en blifwande sjukhemsläkare så pass goda inkomster af enskild praktik, att för kande til platsen kunde erhållas. — Hr Näsman ytrade sig i samma syftning som den föreg. talaren och förklarade sig anse ett sjukhem wara utan wårde, få framt ej ständig läkarewård kunde mid detsamma beredas. — Hr Engman anfåg behofwet af färffild lakare wara synnerligen trängande samt trodde sig weta att inwånarne i Sollefteå woro färdiga att garantera 500 kr., hwarigenom man således, under förutsöttning af bifall til bes täntandet, kunde erbjuda en säker inkomst på 1 500 fr. — Hr Engblom förklarade fig ej af de före gående talarenas anföranden hafwa blifwit öfmertygad hwarken om behofwet af en särskild fjuthemsläkare eller om möjligheten att erhålla en fådan. — Däremot förklarade fig hr Åxell hafwa blifwit öfwertygad om behofwet samt i någon mon äfven om möjligheten, hwadan han yrtade bifall till utskottsbetänkandet. Motionären talade för bewiljande af det af honom begärda anslaget (700 kr.) men trodde dot målet måhända funna mine nas äfwen med det mindre af utskottet föreslagna beloppet (500 kr). — Dr Christiernin anjåg ett anslag af 1000 kr. för läkarewärd wid Sollefteå sjukhem ej ftå i nagot rimligt förhållande till anz talet sjutsangar darstädes, nämligen endast 6. För jämförelses skull anförde han, att läkaren wid Örn: sköldswits lasarett ej har högre lön än 1000 kr., ehuru där finnas 30 sängar, famt att lafarettsläkaren i Hernösand, med närmare 60 fängar, fär nöja fig med 1500 fr. i lön. an tingets fynpunkt wore ett fådant anslag altfå en mifkhushålning, och dessutom wore det en fund oc riktig princip, att sjuthemmen öfwer hufwud borde föres stås af provincialläkaren i orten. Det wore ett mål, hwartill man afseende ä sjukwärden borde sträfwa, att hwarje provincialläkare wid sin station hade ett sjukhem, fom ai honom förestodes. Hwad som ytrats om de flera dygn, under hwilka d:r Charlier stundom kunde wara borta från fjuthems met utgjorde i tal:s ögon ej något sa afgörande skal för anställande af en särskild sjukhemsläkare: patienterna wid sjukhemmet, hade i alla fall bättre tillgång till läkarewärd än andre sjuke inom distriktet. Egentliga anledningen till den föreliggande motionen wore i tal:s tanke mindre behofwet af järffild sjukhemsläkare än behofwet af ännu en läkare inom Sollefteå. Att detta behof more merkligt, trodde fig tal:n weta, och anfåg han det oc wara i fin ordning, att landstinget fökte i sin mon bidraga til def afhjelpande. I sådan syftning föreslog tal:n dels att senare hälften af utitottebetänkandet måtte bifallas, dels att tinget måtte underrätta fjuthemsdireftionen därom att tinget, om lön åt en enskild låkare i Sollefteå kunde genom bidrag af ortens befolkning beredas, wore willigt att til denne öfwerlåta läfarewården wid siukyemmet med det därtill redan anflagna arvodet af 500 kr famt med bostad i sjukhemmets öfre wåning. — Ör Lithner hoppades wara för tingets ledamöter känd fom en warm wän af fjutmårdsanftalterna och särskildt af siukbemmen. Jcke desto mindre funne han den bewisföring, fom mos tionens förswarare anwände, ganska betänklig. Ett sjukhem, menade de, wore af intet wärde, om man ej hade wid detsamma anssäld en särskild läkare. Godkändes en sådan åsigt, få torde en stark hämsko dårigenom läggas på landstingets benägenhet att bewilja anslag till nya sjukhem, enär landstinget i sådant fall äfwen måste wara betänkt på ettan flag till särskild läkare. Att sjuke maste wänta ett och annat dygn, innan de kunde erhålla läkarewård, inträffade i alla provincialläkaredistrikter. Detta bade tal. welat framhalla utan att han wille framställa något bestämdt yrkande. — Motionären fann hr Christiernins förslag litet hårdt mot ortens inwånare. — Hr Engblom yrkade fortfarande af: slag, under särstildt åberopande af de fatta, fom af d:r Christiernin blifwit anförda. — Hr Abr. Nilsson erinrade att, äfwen om man i allmänhet godkände d:r Christiernins åsigt att sjukhemmen borde förestås af provinsialläkarne, alldeles fär stilda förhållanden gjorde detta till en omöjlighet för provinsialläkaren i Sollefteä, som hade en hel mängd till en del gansta aflägsna hruk att sköta. Behofwet af en fast läkare wid sjukhemmet mifade