Sundsvalls tidning – 25 september 1875, sida 3

wel! Wi yttrade inte ett ord om att kattorna hade en stöfwel. — Ni wet mycket wäl hwad jag menar! — uts ropade Smith, glödande af harm; — att iag als drig i mitt lif slagits mot kattor på mitt tak med en gammal stöfwel, klädd i min nattskjorta! — Hr Smith! Om ni fan wisa oss en rad i denna tidning, där det ftår att ni klädt edra gamla stöflar i er nattsljorta ftola wi strifwa en retla: mation på fyra spalter od resa ett monument öfwer er, när ni dör. Wi weta nog att ni ej kan göra er styldig till dylika fånerier — Oh! Påtte fan tadedra spetsfyndigheter! — wrålade Smith. — Jag fäger er, att hela den där historien om att jag skulle ha jagat kattor, kastat stöflar efter dem och stannat på taket Hela natten och lutat mig mot en fforften för att hålla mig warm, är en förbaskad osanning. — Swarför lutade ni er då mot skorstenen, om det inte war för att Hålla er warm? — Jag lutade mig inte alls! Jag waktade inte ut det gamla året uppe på taket, eller lutande mot storsten, eller någonftans alls. — Men få hor då, Smith! Det är ju löjligt ert påftående, att wi Mulle ha sagt, ware fig att det gamla året war ute på ert tak, eller att det lutade fig mot storstenen. En sådan omöjlighet ha wi aldrig påbördat det gamla året, eller hur, Smith? Ni har orätt! Smith blef hysterisk. — Jag ger er tusan! — ropade han. — Fag gick aldrig ned genom orätt brandlucka och inte sköto några poliskonstaplar efter mig, heller! Altihop är en ditt. Jag låg i min säng hela natten. Jag will att ni tar till: baka hela historien, eller också stämmer jag er för baktalan — ja, wid Gud, gör jag inte! Och det gamla oslyldiga fåret Smith rusade utför trappan i raferi. J afsigt att tillfredsställa honom hafwa wi ups fatt följande: Till alla fom wederbör. Härmed göra wi weterligt, att om ett enda af följande påståenden någonfin blifwit gjort i denna tidning. återfalla wi detsamma och medgifwa att det war falilt. Att en man, wid namn Smith, boende i fjor. tonde kvarteret, har fransta tak i fin nattsjorta, att nämde Smith har ett helt menageri af fattor i fin nattffjorta samt inläter fig i batalj med dem (wår upriftiga mening är att Smith är för rädd att göra det) att han tär fina stöflar i nattssjorta, att han waktade ut det gamla året, ware fig lutad mot en storsten eller mot nånonting annat; att han någonsin fett en fatt men en stöfwel; att han uågonfin kastat upp en brands lucka; att han någonfin flädt fig i nattssjorta i ändamål att slåss mot kattor; eller att han någon natt under de senast förflutna fer månas derna gjort annat än sofwit godt i fin sang, med undantag af en gång, när han tycte fig höra tjufwar på nedra botten och ssickade ned fru Smith för att jaga bort dem med en degkafwel, under det han själf kröp ned under sängkladerna och darrade som ett asplöf. (Wi wänta ett nytt besök af gamle Smith med anledning af den sista punkten; men härmed underrätta wi hela familjer Smith, att wi i dag lemna staden för fer år — få att det lönar inte mödan att föfa oss.) IDIAIIAIII OTID ATT PRIDE ID DN TT FYRAR vn