Hnshållning och slöseri. (Ur Swenska Medborgaren.) S ett föregående nr framhöllo wi ett par grund: fatfer, med ledning af hwilka, enligt wår åsigt, de walförsamlingar, hwilka ftola utie ledamöter i första kammaren och där wilja insätta fjälfftändiga, för byräkratiens sträfwanden och traditioner främmande män, böra bedöma de ifrågasatta fandidaterna. Dessa grundsatser waro: lika be: skattning för alla oh sträng hus hällning med allmänna medel. Betydelsen af den senare frågan ligger klar för alla. Hwad däremot den förra beträffar, få har hon nu inträdt i ett stede, att det ide längre är den insedda orättwifan i nu rådande bettattningasystem, fom i den är hufwudsaken, utan det är den politisska wigt, hon fått, fom til henne drar största upmärkfamheten. Det war oc tanken härpå, fom redan för twå år sedan i andra fame maren framkallade det bekanta ytrandet från en af intelligenspartiets mest återhallande män: Må wi beträffande skattefrågan lemna å sido allt utom det fom är politiftt klokt — och politista är det, att frågan blir löft med görligaste första. Wi ega grundad nledning antaga, att denna tanke fått och iår allt större och större insteg hos de s. k. intelligenserna, liksom för den öpnats rum äfwen i konungens rådkammare, som för denfam: ma länge war obewetligt tillsluten, men för bwilfet heliga rum äfwen nödwändighetens lag är gäl: lande. Wi äro ock därför så mycket mer förmisfade om, att landets politista walmän, bland hwilka flertalet owilkorligen mäste sluta fig troget oms kring denna tanke, icke lemna den ur sigte då de å att bortskänka sitt största och följdrikaste förtroende förtroendet att reprefentera dem i riksförsamlingen. Detta i förbigående och säsom inledning til hwad wi i denna upsats egentligen haft för afsigt att yttra till wåra läsare. de grundsatser, wi önska få lägga de hrr mal: män på bjärtat, hwilka skola utie förfta fame marens ledamöter, gälla naturligtwis med lika styrka oc lika eftertryck afwen för walen till a ndra kammaren. Denna upfattning se wi ock till war glädje tillämpad i de flesta af de wal, fom i landtdistritten hittils försiggatt. Dessa wal framte gansla stor personalförändring, men den ledande grundsatsen fom dårwid gjorde fig gällande, har warit densamma fom förut Walmannen synas fålunda icke hafwa tagit ringaste intryck af det från några håll med en wiss stärpa och högljuddhet framhallna päståendet, att landtmannapartiet wisat sig oförswarligt flösatktigt, ett påstående, fom är lätt att göra få länge det ej behöfwergstödjas på några bemis. Wisserligen är det sannt, att statsanslag blifwit bewiljade äfwen med landtmannapartiets fam tycke, hwilka gerna funna upssjutas, nedsättas ellev oc helt och hållet innestå Men det är doc ej så litet orättwist att lägga sädant landtmannapartiet till last; ty klandrarena ha bort befinna, hwad fom ej kunnat för dem wara främmande, att många riksdagsbeslut, ej minst i anslagsfrågor, warit beroende på öfwerenskommelse och ömsesidiga eftergifter partierna emellan, och måst wara det, få länge det wistande partierna stått alldeles jämnstarka mot h warandra. Jnwändningen att landtmannapartiet, faftän underlägset i antal, litväl bort orubbligt fafthålla fig mid fin mening och aldrig inlåta sig på eftergifternas wäg, känna wi mycket wäl. Men mi funna ej för wår del godkänna den på wiesa hål med påtaglig förkärlek pre itade grund: satsen, att man bör i politiska frågor föra bufs wudet i mäggen. och wi tro att det minst är god politik att fasthalla wid en sådan grundsats, då det fan wara fråga om att wi nn a något eler förlora allt, såsom förhållandet mwert: ligen många gånger warit mid behandlingen af anslag till statsbehofwen. Det är äfwen i detta fal ganska lärorikt att genomläsa riksdagsprotokollen för den nu till ända lupna nioårsperioden. Se wi blott på fatsbudgetens för 1867 och 1876 flutfummor, så träder wisserligen den fruktanswärda tillökningen af nära 38 millioner i utgifterna under dessa nio år oss till möte. Men efterforska wi hwilken fom allra bufwudsakligast bidragit till denna tillökning, om wi frånse regeringens åtgöranden i detta fall, få är det första kammaren med understöd af tjänsttemännen och ftadsreprejentanterna — d. w. fintelligenspartiet i i den andra. Sammanslår man defume mor, hwilta de gemensamma omröftningarna gällt, nämligen de summor, fom landtmannapartiet we lat anilå, och de jummor, fom motpartiet beslutat anwisa, och jämför man dessa summor med hwar: andra, få skall man finna, att de förra med många millioner understiga defe nare. Detta förhållande jämte den omständigheten, fom wi nyss påpefade, att landtmannapartiet bittills