535111 stOetttgultgar, arergtstog FUL, TIJLLL SE Ub 110 danstående upsats ur den aktade engelska tidnin: gen Economift: Det öfwermod, hwilket, segern framkallar, bör: jade snart beswära Tyskland efter segrarne öfwer Frankrike. Detta innebar icke något öfwerraslande. Det skulle ha warit mycket mer öfwerraskande, om Tyskland undgått den moraliska smitta, hwilken frätt Athens och Roms, Spaniens och Frankrikes lif. Tystland, kunna wi finna, har att genomgå fin cesarista od) napoleoniska mera; det är doc skada, att det genomgår den med så föga artistisl flidlighet och med ett få onyttigt utwecklande af den råaste rashögfärd. Under det fridens hetta ännu wärmde passionerna och förwred inbillningen, kunde en sådan orimlig upfattning wara förlåtlig; men efter fyra åra lugn erfarenhet funna wi wänta ett sundare omdöme od) ett hofsammare sinnelag, än fom tyskarne hafwa wisat wid firandet af Herr manns seger i Detmold. Minnet af den bhjelte, hwars ära Tacitus bewarat åt of under det ati: niserade namnet Arminius, är af den natur, skulle wi milja tro, att det lätt skulle ha kunnat hållas obefläckadt af moderna passioner. Segraren öfwer Duintilius Varus war en tapper krigare, och ehuru wi fänna föga eller intet om den rätt eller orätt, han hade på fin fida i striden med Rom, är det dock ide swärt att med werklig beundran ffåda hans halft sagelika bana Emellertid är ide ans tikvarissjt swärmeri mycket skadligare eller orimligare än hwarje annan modsak; det eger i sig själf lika litet inflytande på en civiliserad nations intel: zligens och wilja fom tulpanmanien i Holland för ovå hundra är fedan, eller wårt eget lands och wåra dagars Bina mania. Men man fan ide undgå ati märka, att den antikvariska stäten i Det: moldshögtidlighetenr. och dess tittlingar af oskyldig teutonisk fåfänga hafwa blifwit anwånda för ett politiskt ändamål af det mest tadelwärda flag. Alla detaljerna i festen ha haft blott ett enda äns damål, alt, fom har blifwit skrifwet om saken i den tysta pressen, har ingifwit en enda tanke, näms ligen den att förewiga rasantagonismen mellan tyskar och fransmän. Hervmanns seger öfwer Varus lyftes från fin naturliga plats fom en ens staka, underordnad tilldragelse i ett gränskrig od får sig förlänad en öfwerdrifwen betydelse som ett första och kraftigt hugg i den långa twekamp, som slutade, men blott — fom de tyfta triaspredikanterne påstä — för en tid, genom Paris kfapitulation år 1871. Varus oförskämdhet och owishet betraktades fom typer för den latinska rasens karakteristiska laster; Arminius hofsamhet och måttlighet, waksamma förz sigtighet och ihärdiga tapperhet lofprisas fom det ti diga blomstrandet af teutoniska dygder. Det fins nes ingen, tro wi, fom är intresferad af att för: swara Varus karakter eller att förneka hans tyske motståndares öfwerlägsenhet; men det är mwidunderligt orimligt, att utgången af detta guerillakrig under Augustus skulle funna antagas för al tid fixera de teutoniska och Llatinffa lynnenas ömsesidiga egenskaper. Tyskarne hedra sig icke genom att skrytsamt framhalla fina ärfda och med: födda egenskaper fom förklaring för deras sent mog: nade framgång i werlden. Om hwarje generation af den tyska rasen icke blifwit bättre än den före: gående, om teutonen ide rönt inflytande af den grekiska andens klarhet och finhet, af Roms dis ciplin och lagkunskap — ja, äfwen af fransmäne nens liflighet oc) skarpsinnighet, skulle Meminius? ättlingar ide ftå högt på den europeifta civilijationens stege; och tyskarne skulle aldrig ha tagit andra folk till föredöme, skalle aldrig ha tillegnat fig andra nationers utmärkande egenskaper, om de under hela sin historia warit upblåsta af det dårarktiga rashögmod, i hwilket de nu fråssa. De hafwa haft att bana fig framåt i werlden, och de hafwa gjort det med tålamod, flit, mod och, fram för alt, med andlig nykterhet. Nu lina de en upkomling, som blifwit rik od) som will öfwertyga sina grannar, att den förmögenhet, hwilken han werkligen samlat genom fina egna anfträngnins gar, har kommit till honom från en lång rad af ädla förfäder. Detta är owärdigt och utöfwar ett olycksbringande inflytande på karakteren. Men inflytandet af detta hänsynslosa prat om den tyska rasens ewiga och oföranderliga öfver: lägsenhet öfwer den italienska kan icke blott blifwa moraliskt skadligt för tyskarne själfwa, utan skall därjämte utan alt twirwel hålla fransmännens stolthet i ett tillstand af ständig retlighet. Twå nationer kunna twista, den starkare kan krossa den swagare, och det lider intet twifwel, att å ena fi dan skall råda en bitter längtan efter hämnd och å den andra förattliga känslor. Men om föraktet kontrolleras af ett sundt omdöme, för att ide tala om en sund och ren kansla, skall det med tiden lägga fig och uphöra att underblåfa fin hämnd: fulla motsats, fom odsa fmäningom skall dö bort. Men om segraren matar sitt förakt och fur folthet, icke blott med minnet af sin egen triumf, utan med forskningar i historien om alla sin stams för regaende segrar, stola åren blott göra hatet och föraktet ännu starkare. Det är illa nog för frans: männen, att de fira minnet af Jena, Austerlitz MA — CT . mA A —