Sundsvalls tidning – 4 september 1875, sida 3

en måltid. Och då det tillika är wid midten på dagen, som alla känna behof af att hemta sig efter det under förra hälften af dagen fullbordade ar: betet och att förbereda fig för det återstående, få är det alldeles i fin ordning, att man då hwilar fig oh under denna hwila äter fin förnämsta måls tid på dagen. Wid denna måltid förtäres hufwudsakligen kokad föda. Men hwarför slall maten kokas? torde nå: gon fråga. Wore det ej naturligare att förtära den sådan fom den lemnas af naturen? Därpå swara wi, att människans mage är få beskaffad att den fan smälta ytterst få råa födoämnen. Liksom ärtan är innesluten i ett skal, få är i hwarje organistt födoämne det egentliga närande ämnet inz neslutet i en hylsa, fom man kallar cell. Genom kokningen spräckes cellen och näringsämnet blir fritt. Kokningen är därför för männistan lika na: turlig som tuggningen. . Människan anwänder widare de mest varierande födoämnen; men detta får man ej enfamt tillftrifs wa hennes kräslighet Man fan wisserligen en tid bortåt lefwa af bröd och watten, men då mäns niffans wäsende är så utomordentligen mångfaldigt, hennes passioner, wilja, tankar och Handlins gar få rika på förändringar, måste kroppen, fom ifall förmedla alla dessa olikheter, ocksa bildas af det mest olifa material. Man Har nämligen gjort den iakttagelsen, att de djur, fom lefwa af en och jamma näring, äro wäfentligt dummare, än de, fom begagna en mera omwexlande föda. Ja, det är djurs natur. Betänker man nu, att människan bar få wäl hörntänder fom stärande framtänder, i likhet med de köttätande djuren, och äfven på båda fidor i munnen tnöliga findtänder, fåfom de wäxtätande, få finner man, att sjalfwa naturen bjuder henne att omwexla med fina födoämnen och njuta en varierande toft. Wid en hwardagsmiddag är det kött, grönsaker och soppa, som wanligen spela hufwudrollen. Detta är också en ganska riktig sammanstallning, aldenstund dessa födoämnen ömsesidigt komplettera hwarandra, få att hwart och ett af dem erbjuder froppen en beståndsdel, fom saknas i något af de an: dra. Alla mjölhaltiga födoämnen gifwa nämligen kroppen fett, alla ägghwitartade fött; men tillita fordras för kroppens underhall, att han förses med de salter, af hwilka bildas ben, har, naglar och tänder. Alt detta erhålles genom en dylik hwardagsmiddag. Husmodern anwänder därwid helst oxkött, emedan det innehåller mindre fett och mer ägghwita och köttfiber samt därför lemnar en bättre soppa och ett kraftigare kött. Hon tillsätter afwen koksalt i riklig mängd, och detta är ett wigtigt näs ringsmedel, ty blodet och brosten m. m. behöfwa detta. Rätt är äfwen att börja måltiden med soppa, ty magen behöfwer först en näring, fom ide förorsakar honom till en början alt för stor ans strängning att smälta. Om wi nu äfwen taga något i betraktande de slidfrukter, fom wanligen anwändas, sasom ärter och bönor, finna wi att de äro utomordentligt rika på fettgifwande och köttbildande ämnen. De äro därför mycket närande och få ej saknas i de hushåll, där fött fällan bestås. De äro ritare på stärkelse än bröd oc ega äfwen färdigt sockerämne. Tillika innehålla de fosfor, som är nödwändig för benens och hjernans bildande. Wanliga grönsaker däremot ega obetydligt när ringswärde, emedan de i allmänhet innehålla ända til 9 tiondelar af fin wigt watten. Endast rot: frukter, fåfom rofwor, betor och morötter, ega stor rikedom på foder, hwarfor de senare är att refoms mendera för barn och digifwande, äfwensom för konvalescenter. Man stulle saledes i allmänhet anse det föga nyttigt att förtära wanliga grönja: fer; men det finnes uti dem ämnen, som blifwa särdeles wälgörande för näringen då de förtäras tilljammans med fött. De innehålla namligen or: ganista fyror, fom mycket underlatta matfmaltnins gen. Dessutom ega de salter, som kroppen behöfwer för sitt wälbefinnande, ja dår finnas ting, fom höra till metallerna och de metalliska förenin: garne, såsom chlor, järn, natron, kali, hwilta spela en wigtig rol i wår tropp. Spenat är t. ex., får som jarnhaltig, ett förträffligt naringsmedel för barn od) flickor med blekt utseende. Förtär man således grönsater och fött, har man gjort tillrackligt för kroppens behaf, dock äro 20 a 24 ort fött dagligen tillräckliga för en mäns niska. Om aftonen får man ej ftöra kroppens mälbes finnande genom att förtara mycket mat. Ajtons måltiden stall blott ersatta hwad man förlorat i kraft genom arbetet under de sista timmarne; man behöfwer saledes ej förtära något i förstott för pås följande dags arbete. Natthwilan ar mest ostörd då n agen har blott litet att förarbeta. Då man iakttager en sofwandes långa andetag, siulle man tro, att han gifwer ifran sig mycket foljyra, och att man därjor mäste ga till sangs med kroppen wäl försedo med fodoamnen; men detta är ett misstag. Den sofwandes andedräat