Sundsvalls tidning – 2 september 1875, sida 3

— Ja, min berre! Jag bar läst edra annonser i tidningarna, och, få widt jag fattat rätt behöfs wer ni blott en dag för att arrangera en ung mans eller dames äktenskap. — Fullkomligt riktigt, min Herre! — Upriktigt sagdt, fan jag knapt tro att detär möjligt; men jag har lust att försöka er metod. Jag drifwer en betydande affär i en provinsstad och har nu rest hit för att gifta mig. Jag måste resa hem i afton för mina affärers skull. När jag är borta, ligger allting nere. — J morgon skall ni för edra affärswänner där hemma kunna presentera en hustru. — Ni förwånar mig! — Har ni notariatsattest om edra föräldrars samtycke? — Här är den. — Godt!i det är det wigtigaste och alt hwad jag behöfwer. —, Nå, hwad har jag nu att iakttaga od ombesörja? — Ni! War god bara och fig ut där i träd gården! Trädåården! Herre Gud, det där är ju en lickpension! — Bewars, där fins enkor också; de, som bära ett rödt band på skuldran, ha redan en gång warit gifta. Se er omkring! Är det någon som ni tycker om? Den unge mannen tar upp sin binocle. — Den där höga blondinen är förtjusande! — Godt! tag den här blomman, gå bort till henne, buga er och bjud henne den. Mottar hon den och sätter den wid sitt bröst, få har hon gif: wit er fitt ja. Den unge mannen går ut i trädgården och fom mer igen efter några ögonblicks förlopp. — Jag är antagen. Jag wet. Jag såg det här från fönstret. Wi kunna nu skrida til de lagliga formaliteterna. Först lysningen. S Men — behöfwes ej därtill minst ett par weckor? — Förr, ja! Men jag har lyckats träffa en öfwerenskommelse med notariatet och presterskapet. Ni ser min lilla telegrafapparat här; jag afsänder nu edra namn, lysningen afkunnas genast i när maste kyrka och om en kvart ha wi papperen här. — Jag är i högsta grad förwånad. — Will ni nu wara god och gifwa edra order med afseende på bröllopsmiddagen? — Men gästernas — Dem skaffar jag. Till en middag höra nas turligtwis gäster. De wänta redan på er i stora matsalen. — Men jag känner dem ju rakt icke! — Det är ytterst fint folk, därför answarar jag er. Bland de inbjudna finner ni er swärfader och swärmoder. De unga damernas föräldrar tomma nämligen hit hwarie dag emellan kl. 2 och 3, för att fe efter om deras döttrar blifwit gifta, och för säkerhetens ffull infinna de fig altid i full bröllops toilett. — Men jag ffule ha god luft att inbjuda några af mina wänner. — Betyblig tidspillan! Det åär sant. Jag glömde att jag tagit min wagn på timme. — Skola wi altså beställa en diner på 25 tur vert? — Sa! — Under tiden gå wi in kabinettet här breds mid och understrifwa ättenftapstontraftet. Direktören öpnar en dörr. Notarien och famtliga gästerna äro redan på platsen. — Min herre — fäger notarien — under det wi wäntade på er, ha wi redan skrifwit och upläst kontraktet Er brud medför i boet 100 000 francs — och ni? — Samma summa Notarien insätter siffran och tillägger: — Behagar ni underteckna? En kyrkobetjent inträder od) anmäler, att abben mwäntar det unga paret för att förrätta wigseln. — Ala gästerna begifwa fig til etablissementets kapell — Bnslar ni det wanliga lyckönstningstalet efter wigseln? — frågade presten. — Nej tack, herr abbe — swarar brudgummen — jag bar warit närwarande wid få många bröllop, få att jag nog tror, att jag känner hufmuds innehållet däraf. — Det war jult därföre jag frågade. Kan jag ulelemna talet spara wi mest en half timme. Man begifwer sig till matfalen, där alt är ord nadt för en magnifik middag Förrän man satter fig till bords, wänder brudgummen fig till bruden och frågar efter hennes förnamn. — Jag heter Amelie. — Och jag Eduard. Eduard och Amelie räcka hwarandra kärleksfullt —j—