olttt, JMliIolev 2 PPP Ö :O. — parken, är titeln på en i gar afton upförd pjes, af anonym författare (hr Österberg?). Sasom dramatift produkt har pjesen ej stort wärde, men de däri förekommande lefwandegjorda Bellmansfigurerna gör att man fer desfa taflor med rätt mycket nöje och likaså hör de täcka melodierna. Den roliga receptionsscenen i andra akten är nus mera borttagen, wi meta ej hwarjör, då den ens daft förkortat pjesen några få minuter. Hwad nu de fpelande angår, få, ära den, fom äras bör, börja mi med tjusarkonungen, Gustaf den III, fom hr Pulchau fått på fin lott. Det är wisserligen sant att wi ej fett denne monark, men förmoda dock att han ej fullt tedde fig fådan han i går framstaldes, wi tro att han i det dag: liga lifwet upträdde mindre anspråksfullt och ej likt en teaterfung; dessa ha ju numera förfwuns nit äfwen från scenen, eller hur? El beller kunde wi fänna igen den genialiske Elis Schröderheim i den person hr Westermark framftälde. Hr Abjörns sons Bellman war wisserligen ej fådan man är wan att tänka fig den swensle Anakreon, men dock ej få illa, det syntes att det hos hr Å. finnes en god wilja och rätt upfattning af karakteren, fast krafterna ej räcka till att lägga den fullt i dagen. Hr Rådeström utförde Fredmans parti med det lif od) wärma fom man är wan att finna hos denne rutinerade slådespelare. Hr Forssberg war en ypperlig Mollberg och bewisade att en god ifår despelare äfmen fan göra någonting af en liten biz rol. Fru Elfforss war en charmant Mutter på tuppen. Det samma funna wi ej saga om fröken Malmqwist, Ulla Winblad. Fröken M. måtte, ens ligt wärt formenande, wara alldeles renonce på anlag för stadespelarkonsten eller oäsa mästerligt förstå att dölja dessa, ty att funna hos henne up: täda något minfpel eller höra henne inlägga fänsz sla wid framsagandet af repliken, har atminstone för oss hittills warit omöjligt. Hrr Walin, Bora: siröm och Aberg fyllde wål sina platser. De i pjesen förekommande minuetterna utfördes wål och be båda tablåerna woro mydet nätt arrangerade. Sängen gick rätt bra. Det hela belönades med lifliga aplader och publiken tydtes wara nöjd med sin afton 3 morgon gifwes Folins Mjölnarfröken, ett af denne författares battre stycken. —8. Mord i Gådeåbacken. J H.-P läses: Den 24 dennes antraffade några med bårplockning fys felfatta med gossar en död mansperson, liggande i en hemmansegaren I. Godin tillhörig skogbewaxt beteshage. Länsman Särenholm, härom unders rättad, begaf sig till stallet, men kunde, da den dodes ansigte, fom legat mot jorden, war starkt angripet af förruttnelse ej afgora huruwida han dött en naturlig död, själf förkortat sitt lif eler ljutit döden genom andras handäwärkan. Däres mot lyckades det länsman S. at få utrönt, att den döde i lifstiden warit sjömannen MN. Hansson fran Engelholm, hwilken senast warit synlig den 19 sistl. augusti å stadskällaren i sallskap med åt: ffiliga okanda sjöman. Wid i gar förrättad mes difolegal befigtning befanns hufwudjfälen krossad närmast öfwer ena örat, hwarest fem sarfkilda Ityc: fen blifwit ur densamma lösslagna, och tätt inwid hufwudet läg en sten om 8 skalpunds wigt, hwarå blodfläckar märktes. Antagligen har mannen först blifwit kullslagen och därefter bultad i hufwudet med stenen. Drunknad. Finske arbetaren Mats Eriksson från Wörå drunknade den 13 sistlidne augusti i Ångermanelfwen i narheten af Sandö, hwarwid antagligen sa tillgick, att Eriksson, som befann sig i öfwerlastadt tillstand, föll i wattuet ur den båt, hwari han skulle färdas från Sandö iill Swanö. Funnet lik. Den 25 sistl. augusti antväffades arbetaren Elias Hansson fran Tuna socken liggande död inwid inhagnaden af järnwägen mel: lan Matfors bruk och Wattjoms station. Såsom fannolikt antages, att Hansson wid försök att of: werstiga jarnwägsinhägnaden i berusadt tillstand fallit ned och antingen brutit halsen af sig eller omkommit genom blodkongestion. Tal hållet vid ett folkmöte. Den bekante rikodagsmannen Ola Fönsson i Kungshult höll föls jande tal wid folfmötet i Ramlösa: aFalet om, att wi ej behöfwa förswara op, wore rent avita. Ingen kunde garantera för freden. Kriget låge i en högre makts hand, men från mäntite lig synpunkt sedt wore det de större staterna som bestämde daröfwer, och de sma måste därför, äfwen de, wara beredda därpå i hwilken stund som helst. Ej borde man inwagga fig i hoppet om fred, ty då skulle man blifwa grymt gackad. Det s k. freds partiet ansage krig wara omöjligt: äfwen tal. äls ftade tro att det en gang skulle fa blifwa, men den tiden wore ide ännu inne, twårtom belöfde wi nu mer än nagonsin ett starkt förswar. Nei get wore ett ondt, ett rysligt ondt, men liksom den förodande stormen hade det nog fitt goda med fig. Fransia revolutionen war förfarlig, den spridde döden od) utgöt strommar af blod, men den förs utan hade det stätt samre till i Frankrike än nu. När kria wore möjligt, huru kunde man då tala