Sundsvalls tidning – 28 augusti 1875, sida 3

Föreställom oss, att werldens bildade och fred ligt sinnade folk gillat en upgjord mellanfolkli rätt och bundit fig genom fördrag att efterlefw densamma. Antagom widare. att de därjämte å werenskommit om en ssiljedomstol för lagens til lämpning wid upkommande twister. Nu är domen fäld — huru få honom werlk I ftäld? . Är det på förhand aftaladt, att de twistand parterna owilkorligt må underkasta fig sliljedomen så lärer wäl aftalet wara hållet i helgd, säson fallet warit mellan England och Norra Amerika rörande en gransreglering, hwilken hänstöts til dåwarande konungen af Preussen, andra likartad fall ej att nämna. . Är det åter en öppen fråga, huruwida dome: skall wara bindande, såsom fallet war i Alabama frägan, så hwilar domens kraft på hans eger inre halt, d. w. s. på hans billighet och rättwisa Och denna moraliska sida af saten må ide under slattas. Ty denna wäger mycket dels på rättänkande re: geringars och folks egen rättskänsla, dels på den allmänna meningen hos alla owäldige utomftående. Den fälda domen gör det ej blott möjligt för den tappande parten att med bibehållen ära gifwa wika, utan gör honom detta till rent af åliggande. Men nu är nände part icke känslig för detta moraliska twång, utan snarare böjd att trotsa dos men och wädja till swärdet. Härwid måste han dock wäl öfwerwäga, hwilken utsigt till framgång han fan hamwa wid ett fådant tilltag. Det fan ide wara annat än någon af de största makterna, fom wågar ett sådant försök, men äfwen för den starkaste ligger det i wära dagar synnerlig wigt uppå att ega bundsförwandter Od sådane bör han aldrig funna påräkna mid ett fås dant tillfälle. Fastmer lära öfriga makter ide funna undgå att ftälla fig på motpartens fida, om ide med wäpnad styrka — ehuru äfmen detta bör funna sle — dock med alt det understöd, hwilket äfwen neutrala magter är i stånd att lemna. Och för en sådan utsigt, med alla de owissa följderna af ett krig, torde äfwen den mäkiigaste ftudfa til bafa. Wisst är åtminstone, att detta ffal sle i många, ja, i de flesta fall, och om äfwen blott ett och anz nat krig fan fålunda undanrödjas, har stiljedomen wisat sig werksam. Men ämm större betydelse får saken såsom öps nande wägen till det tingens läge, hwarefter de europeista solken sucka, nämligen minskningen i de oerhörda krigsbördorna. Regeringar och folk skola nämligen funna lättare gå in på denna wåg, efter det en folkrätt blifwit erkänd och utwäg öpnats att kunna slita upkommande twister genom mäns lig stiljedom. Här fan då för intet folk kvarstå ware fig giltig grund eller befogenhet att wara standigt rustadt till anfall; man tarfwar här endast en god härordning till förswar. Och detta sammanhänger med den nya grund för krigsförfattningen, fom nu blifwit funnen gile tig od nödwändig i nästan alla Europas land, nämligen allmänna wärnpligten. En här af wärnpligtige fan nämligen rättsligen aldrig wara annat än förswarsma tt, enär wärnpligtens rättsliga förutsättning och fedliga grund för förswaret, wärnandet af eget and. Kunde man få denna grundsats godkänd af alla folt, så att i hwa rje lands krigslagsstiftning funnes uttryckligt stadgadt hwad wärnpligten rättås ligen innebär, så borde wäl en stark hämsto dåre med wara lagd på anfallskriget, dä nämligen ins gen borgare kunde af lagen twingas att däri deltaga. Det är wisserligen sannt, att, under wissa omständigheter, detta lagtwång icke påkallas, enär alla friwilligt löpa under fanorna för att gå i krig, något hwarpå wi se exempel just i dessa Dagar, i den började resningen uti Turkiets flavis ta lydland; det är wisserligen sannt, att den fri giffa anden och hänförelsen fan fatta ett folk så, itt äfwen de män, som lagligen icke kunna wingas att gå i kriget, göra det af egen drift och s moralistt tvång, och de finnas, fom äro mot:åndare till wärnpligten, emedan hänförelsens ande ärmed undertryckes — men i alt fall ftår det wäl aft, att många anfallskrig slulle warda omöj: iga, i den stund af wärnpligtiges slyldighet i detta fseende hölles inom rättens gränser. Skulle ide denna rätt kunna inslrifwas i den nellanfolkliga lagen? Däremot lärer wäl inmäns as, att det är en sak, fom tillhör hwarje folks ärstilda lagstiftning, och att en lag, fom däri in repe, aldrig slulle winna godkännande. Må wara; men det finnes en rätt, fom får öfe ver till och med den mellanfolkliga rätten, och det r männistorätten, sent erkänd i historien, fåfom heijer med fog yttrar, men fom doc gjort fig fmås ingom gällande. Man har, til dömes, slafwerifrågan. Det war tan twifwel den teoretiska, särstildt utur friftens omen härledda, grundsatsen om slafweriets oför