Jur vu vie En fransk brydekong besegrad. J Gö: teborgs Handelstidn. läses: Några franska atle ter och brottare, som nyligen warit wid cirkus Leonard i Stockholm, hafwa under de senaste kvällarne upträdt på cirkus mid Lorenzberg och före wisat dugtiga kraftprof. Alla gångerna har den rymliga lokalen warit fyld af åffådare och i fre dags målte til och med biljettluckan stängas och polisen skrida in för att hindra allmänheten att ostorma ingångarne. Hwad som i synnerhet dragit folk har warit brottningarna, som egt rum hwarje kväll och til hwilka anmält fig flera per soner inom hanhallet att täfla om det utsatta pri: fet af 100 fr. I måndags, då fransmännen ups trädde för sista gången, war mer än manligt lif bland de talrikt samlade åskådarne. Tmwenne ftufweriarbetare hade nämligen anmält fig wilja pröfwa fina krafter med de båda brottarne. Den ene af swenskarne besegrades emellertid lätt af fin mot ståndare, hwaremot den andre, en smärt och fmis dig f. d. artillerikonstapel, wisade sig i styrka och wighet wara fullt wuxen den franske brottaren. Flera gånger slog han denne omkull under publikens stormande jubel, och sedan de kämpat i wäl en half timme, war fransmannen få uttröttad, att han drog fia ur täflingen och på få sätt widgick det han wore öfwerwunnen. Spelad stumhet. För ett par dagar sedan anz höll polisen i Stavanger en döfstum person och förde honom med fig till poliskammaren för att närmare meddela fig med honom. Det mar na: turligtwis omöjligt att få ett ord ur honom, men . han underrättade skriftligen, om att han war rep: slagarelärling, hemmahörande i Swerige, och att han hette Carl Fredrik Lindahl. Då man fick weta, att mannen war begifwen på dryckenskap och icke på lagligt sätt kunde nära sig, insattes han på arbetsinrättningen. Polisbetjänten, som följde honom till anstalten, gjorde föreståndaren upmärksam på att han på ett herberge af pigan fått uplysning om, att den föregifne döfstumme på kvällen hade talat åtskilliga begripliga ord men att han på morgonen igen war alldeles döfstum och att hans berusade tillstånd på kvällen antag: ligen hade wållat, att han lät ett och annat ord undjlippa sig. Föreståndaren lät den döfstumme följa waktmästaren ned i badrummet och låt hänga för fönstret, så att det blef skumt. Föreståndaren infann fig därefter och befallde honom i sträng ton att öpna munnen, undersökte Hans tunga m. m. oc) gjorde honom därwid upmärksam på att han kunde tala, men L. förblef stum. Föreståndaren drog därefter fram en dugtig dagg ur fickan och gjorde sådana gester som wille han låta den göra bekantskap med den döfstummes rygg, om han icke genast lydde upmaningen att tala. Detta hade önskad werkan; han drog sig hastigt några steg baklänges od) ropade: 4jo, jo, jag fan nog tala. Därpå återfördes han till poliskammaren, där han nu mycket wäl kunde swara på alla frågor, men påstod fortfarande, att han war från Swerige Lik: wäl från ett annat ställe än det först nämda samt att hans rätta namn war Johan Fredrik Andersfon, 27 år gammal. A. är af något öfwer mes delstor wäxt, har ljusrödt skägg och mycket ljust hår. En trotjänare död. För ungefär ett och ett halft decennium tillbaka bemärktes ett främmande hundkreatur med synnerlig sympati nattetid fällstapa med Wenersborgs brandwakter. När ropet war gjordt och brandwakten gick in i corps de gar det för att hwila eller wärma sig, postade Jonas — ty till detta namn upkallades hittebarnet — utanför på gatan. När tornuret slog oc) torns wäktaren stötte i luren, gaf Jonas genom tjut tilkänna att brandwakten borde wara på fin poft. Hörsammades han icke, få infann han fig i mwatktstugan och genom ryckningar i rocken på den för sumlige gjorde honom upmärksam på fin pligt. Utestrykande främmande personer förföljde hunden med allwar och twang dem att lemna staden. Ios nas war allas favorit, men tycktes icke erkänna någon enskild såsom sin husbonde, utan hwiftade lita wänligt på swansen åt alla. Ehuru han fjälf nödgades gå på fyra ben, tålde han aldrig drinfare, och ehuru för egen del den flitigaste märdshuskunden, tillät han aldrig någon drucken att träda inom wärdshuset. Sträng i feder, deltog han heller aldrig i fina medbröders manliga hundfröjd. Med ett ord: Jonas war ett owanligt exemplar af flägtet canis. Emedan han redan wid 3 års ålder friwilligt inträdde i statens tjänst, blef han äfmwen tidigt gubbe, och ålderdomsbrädligheten tog med honom få öfwerhand, att man ans åg rådligaft att genom några blypiller befria den gamle trotjänaren från Hans plågor. Då någon bland hwiskade till honom: nu dör du snart, Jo108, tycktes han muntert swara: Nej! när Jonas en gång dör, Går han bort med ftor honnör, Minmtor krjiaarns ädla Inatt