Sundsvalls tidning – 19 augusti 1875, sida 2

Dundsmn d. 19 Ångusli. Hur kvinnan skyddas i England. Ehuru wårt folk i afseende på kvinnans ställning i fam hället intager en ganska hedrande ståndpunkt och starkt arbetar för hennes likställighet med mannen osw., äro dock wåra lagar och seder ej af den art att de hittills förmått efter förtjänst straffa åtitil: liga brott mot kvinnofriden; framför alt utöfwa en del af wåra domstolar ej den uphöjda rättwisa, att de utan konfideration tillämpa strängare straff mot brottslingar bland bättre foll, ehuru ftraffet borde företrädeswis träffa sådana förbrytare, hwilka genom en wårdad upfostran bäst känna det rattas och hederns lag och genom en uphöjdare samhällsställ ning hafwa större skyldigheter än med: borgare på samhållets lägre trappsteg. J CEngs land likssom i Amerika förstår man i detta affeende att komma rättwisan närmare. Den förbrys telse, fom en förnäm engelsman, öfwerste Baker, nyligen begått mot en ung, hederlig flika i en järnwägstupg, hwarom wi förut berättat, föranledde domaren att till den brottslige hålla nedan: stående lika slående, fom humana tal: Då berättelsen om denna händelse först blef offentliggjord, gid en tysning af kränkt hederskänsla genom hela landet. Då man hörde, att en ung ostyldig flica, resande på manligt sätt, hade mwarit nödsakad att sätta sitt lif i fara för att rädda fig från en grof kränkning, kände hwarje del af samhället, hwarje familj det fom en personlig för: närmelse mot fig själf; oc då man hörde, att waldswerkaren war en gentleman, en soldat, en officer med högt befäl, kände man fruktan och rådsla, ja, jag kan tillägga afsky. Likwäl har ni nu undergått hwad en hwar måste erkänna hafwa warit en lugn och lidelsefri rättsundersökning, och jurymännen hafwa wetat att slilja mellan de tagomal, som woro wäckta mot eder. De hafwa på det hederligaste sätt, utan minsta fruktan frikänt eder från den hårdaste beffyllningen, medan de funnit eder fyldig till det brott, fom ingen fan twifla på att ni begått. Om den unga damen har jag hört det ytrandet, att hon ide borde hafiwa förs blifwit få länge i en järnmwägstupd ensam med en man, men detta synes mig passa till ettfamhällsskick, fom lyckligtwis ide finnes i någon del af wårt land, ty det synes antyda, att en wärnlös kvinna på en wanlig resa måste wänta att blifwa förnärmad af en man, om hon är ensam tilläms mans med honom i en järnwägswagn. Detta gäl: ler ide cm någon del af wårt samhälle, från den I