Sundsvalls tidning – 14 augusti 1875, sida 2

ARE:, — ne mm: — därföre mycket mera emottagliga än man i allmän: het wille föreställa sig: Englands barn skänka till missionswäfendet, mera än hela Swerige. För de barn, som ej tillfälle att i hemmet minnas därför, borde fkolan anwändas därtill, hwarförutan det wore en plikt att flitigt läsa misonstidningarne. — Sedan dårefter hrr Modin och Fan Ersson ytrat sig, erhölls ordet af den bekante grosshandlaren C. 8. Berg från hufwudstaden, som började med att upläsa ett bibelspråk, hwars innehåll är att om wi gifwe Herran penningar i hans tiondelada, gifwer Han oss dem flerfaldigt ien; men missionsstyrelsen önskade ingalunda få tionde af wåra inkomster, ty det blefwe en fumma så stor att den ej wisste, hwartill den skulle anwända den, utan det wore mer än tillräckligt ifall hwarje innewånare i riket för ändamålet up offrade ett öre i månaden, emedan man, då in: newånarnes antal är fyra millioner, på detta sätt i alla fall finge en summa af en half million Eronor årligen. I alla fall wore skilnaden för mycket stor emellan de 80000 kronor, fom nu riket utgåfwos för missionswäsendet, och de 70 millioner, fom upoffrades på spritdrycker, kaffe och socker m. m onödiga eller till och med skadliga saker. Den skuld i hmilken wi ftodo till tyskar och engelsmän för det de omwändt wårt land, ware det wår skyldighet att afbetala medelst omwändande af länder fom änmu äro hedniska. — Pastor Pet: tersson omnämde att lärare funnos färdiga att utgå, men medel till deras underhåll saknades. För ej länge sedan hade missionswerket företett en brist på 27000 kronor, hwaraf sedan 18 000 blifwit gäldade, men ännu fanns det en brist af 900 kronor, hwarförutom skolhuset behöfde ut: widgas och förses med werkstadsbygnader. Sedan öfwerläggningen för dagen war slutad, hölls ett föredrag, där man bland annat hugnaz des med ett af dessa anfall på de ortogna tidningarne, fom man blifwit få wan att höra ifrån det pietistiska lägret. Tredje frågan: Hafwa wi werkligen att söka orsaken till den ringa framgång wår misfionsmwerfsamhet haft och de motgångar den rönt däri, att wi ännu ej äro mogna för en yttre misfions bes drifwande samt att denna wår werksamhet hittills ej följt rätta metoden? beswarades sålunda att wi gjorde orätt uti att beklaga of, ty historien wisade, att i alt som assåg själars winnande åt Herren hade man först motgång och medgången komme efteråt. Orsaken till att det ej wille lyckas så fort more dels wåra egna synder, såsom owishet, försumlighet och tröghet m. m. Om det äfwen ibland fäge ut, fom om alt wore förloradt, borde wi doc ej misströsta, ty i werkligheten wore intet förloradt. Fjärde frågan: Huru missionsböner och mig: sionsföredrag böra hållas? inleddes med anmärks ningarne, att det är orätt att fom fomliga göra anse hwarje upoffring för missionswäsendet för en förlust, och att saken är Herrans och att nitet wäcs tes af Herran samt att det borde gå i jembredd med människans öfriga gudsfruktan. Därefter hes swarades frågan sålunda, att bönen bör wara ett alster af en fann och lefwande tro och gå från hjärtat. Bön och föredrag böra helst hållas i kyr korna om omständigheterna det medgifwa, men om wägen dit är lång eller mydet beswärlig, wore det bättre att tillställa en distriktindelning, få att fol: fet utan olägenhet kunde bewista dem. J afseende på tiden wore söndagseftermiddagen bäst, då def anwändande på detta sätt äfwen föres komme sabbatens wanhelgande. Man borde bedja för misfionswerket i allmänhet och ej blott för wårt eget sällskap samt för alla hednafolk och ej endast det inom hwilket wår egen mission för tillfället werkar. Wid föredragen borde wi behandla alla dit hörande ämnen men först och främst hednins garnes nöd den andliga så wäl fom den lefamz liga, därwid ihägkommande i hwilken nöd wåra egna förfäder befunno fig mid de Engelska och tyska missionärernas hitkomst. Äfwen skulle wi ej för: summa att bemöta de inkast som missionswäsendets motständare wanligen mest af okunnighet göra däremot. Mötenas och föredragens talrikhet berodde af omständigheterna men helst borde de förekomma ätminstone en gång i månagen. Sedan tredje och fjärde frågan behandlats i går förmiddags, medhanns på eftermiddagen blott en enda, hwadan tre lemnades obeswarade. Den fom behandlades lydde: Synes kristendomslifwet i wår tid mera uta åt lagträldom eller falst evan: gelist cköttslig) frihet? Den befanns hafwa warit före i alla tider, få att bland andra både Kristus och Luther warit beftylda för lagträldom, och äf: wen nu förmenades båda ensidigheterna förekomma, den sednare fanffe oftare än den förra, och an: sägs botemedlet bestå uti att de så mycket fom möjligt kommo i beröring med hwarandra, då de genom nötningen lomme att bortslipas och på båda sidor den rätta jemwigten komme att återställas. Denna afnötning borde dock försiggå kärleksfullt och fridsamt, så att werldens barn ej finge anled: ning att klandra de kristne för det anhängarne af de olika riktningarne ömsesidigt ofördragsamt för: kättrade hwarandra. Fffom förra Hanen förelom äfven under denne