Sundsvalls tidning – 29 juli 1875, sida 2

Anslag till folkhögskola inom Göteborgs län. Göteborgs läns hushållningssällskap, fom sistlidne torsdag hade årssammanträde i Uddewalla, beslöt därwid bland annat att till en folkhögskola inom länet bewilja för nästa år ett anflag af 1 500 kr. samt ett lika belopp under de därpå följande fyra åren, få wida stolan fortfarande är i gång och wisar fig gagnelig, dock med wilkor, att minst lika stort belopp tillstjutes af kommuner eller ens kilda. Om Sveaborg och ryska militären medbdelas i ett bref til Kalmar följande: Jag fatt en afton — eller en natt eller en morgon, hwilket det nu war, ty här under de ljusa, sinska sommarnätterna förswinna alla dylika små stilnader och man kommer sällan till sömn förr än solen tittar fram bakom trädtopparne — jag fatt tillsammans med 8—9 bekanta, äldre och yngre män, od) råkade, under det man glammade fom bäst, framkasta frågan: Will ingen af ec följa med i morgon på en tur til Smeaborg? Det blef alldeles tyst i salen Så småningom fom jag emellertid underfund med, att bland alla dessa personer, af hwilka några woro födda i Hel: singfors, andra åter wistats därstädes, största delen af sitt lif, endast twå någonsin besökt Sweaborg som ligger 10 minuters wäg från staden och dit de små ångbåtarne gå hwarje halftimme! Detta Nk dock betecknande och framför alt: det är äkta instt; Att en swensk ej gerna kan wistas många dagar i Helsingfors utan att besöka Sweaborg, är emellertid tydligt, hwarför jag också i sällilbap med en ung landsman, gjorde färden dit redan följande dag. Nu förstår jag dock finnarnes afsky för detta ställe. Sweaborg gör ett rent af ohyggligt intryck. Det fer till största delen ut som en gammal ruskig massa af ryska kasernbygnader, få ryska, att den bekanta näfweroljelukten ftår fom en ström ut från wäggarne — äfwen från sådana, fom sakna både dörrar och fönster, få att man nåästan wore frestad tro, att densamma genom något flags mekanifti tryck inifrån pressades ut genom tegelstenarne eller graniten. Fästningswerken se förfallna och dåliga ut. Högst rå kanoner synas till på wallarne, ice ens dessa berömda swartmålade träkanoner, som wid engelsmännens sista besök härstädes i massor lära funnits att tillgå — för att förswara nordens Gibraltar. Sällan eller aldrig fer man på dessa långa, enformiga wägar någon riktigt kristen människa — så wida man icke till denna kategori will räkna en eller annan smutsig käring, ett eller annat utswultet barn. Men öfwer alt, hwarthän man wänder ögat, blott dessa hwarandra som flanz tar liknande ryska soldater, än marscherande i flus ten trupp, än i lösa hopar, än ensamma, men alls tid med samma gulbleka, smutsiga, idiotista anlete och framför alt med samma smutsgulgråa kappa, hwilken tycks wara liksom fastklistrad wid den ryste soldatens kropp äfwen i 30 graders wärme, och som ger honom ett utseende fom om — man förs låte of ordet! — han wore klädd i bara ohyra. Ingen människa funde anträffas, fom förstod ett swenskt, tyskt, franskt eller engelskt ord, blott dessa oartikulerade ljud, som jag sedermera lärt mig urskilja: Ja jevå nje snaju (wet icke) eler också en hel bop meningar fulla af ichluschajuseitschass atschen karaschå skoj ski och slutande med Russki, hwarför mi också först efter en halftimmas frings ströfwande öfwer små sandöknar och gårdar, fulla af streck och smutsiga kläder, som för skams skull hade doppats i watten och nu woro uthängda till torkning. öfwer bryggor och genom halfmörka hwalf nådde det egentliga målet för wår wandring — CEhrenswärds graf. Minneswården med sin wackra inskrift: Här hwilar hjelten och snillet midt bland fina mwerf är särdeles wäl bibehållen, det senare liksom ett underwerk, ty under engelsmännens bom bardement 1855, då nästan alt, fom inom fäftninz gen stod ofwan jord od) war bränbart eller kunde söndersplittras också gid sin undergång till mötes på ena eller andra sattet, få låg Ehrenswärds graf midt i detta bomboch eldregn liksom fridlyst: den träffades ide af en enda bombskärfwa. Några swenska ord hörde wi dock. Jult fom wi skulle stiga upp för trappstegen, fom omgifwa minnes mården, hörde wi en barnröst ropa: Det kostar 10 penni att gå Ddit! Ljuden kommo från en liten trasig och blef flickunge, fom ftod til Hälften gömd borta i ett hwalf. Kom hit stall du få dina 10 penni! swarade wi, ehuru hon ei tycktes wåga fig fram i dagsljufet, men däremot stod kvar på samma plats, afwaktande wår återkomst, då wi sporde henne, hwem som skulle ha de 10 penni. Det fall kaptenen ha, som har kostat reparation på grafwen, swarade flickan med gnällande stämma. En rysk kapten, som genom dylika sportler söker förstärka sina inkomster! Hur käns det? frågade jag min följeslagare, när wi åter satte foten på Helsingsors kaj. Det fäns, swarade denne, en ung landtbrukare från Westergötland, Ååom om jag skulle behöfwa en stor, stark — konjak. Umgås de ryske officerarne i edra familjer? frågade jag en gång en Helsingforsbo. Aldrig eller nästan aldrig, swarade denne, wi känna