7::0:222Atinnhl Dn 8EBE Arbeta för ditt folk! Nedanstäende lilla stämningsfulla slildring af ett föredrag, fom nyligen af en student hålliis i en bondstuga, läses i Lunds Weckoblad, ur hwilken tidning wi taga of friheten återgifwa den marm: hjärtade studentens ord få lydande: Jag såg mig omkring, och hwilken glädjande anblick! Där hade minsann ej warit rum för en enda till i stugan. Ej nog med att de stodo ra: dade wid hwarandra på golfwet; uppe i de wägg: fasta sängwåningarna i det motswarande hörnet sutto längs kanterna unga gossar; på spiselkanten hade några små flickor staffat fig plats, ja till och med på bordet mellan hyllan och släpet hade man klättrat upp. Till hörnet där jag stod riktade alla fina nys fikna, lystna blickar. Jag började med att förs klara för dem meningen med dessa föredrag, ty i denna by hade något sådant förut ej blifmit Hål let. Jag framhöll, huru bonden genom fitt reds liga arbete wid plogen gagnade sitt land, för hwiltet odså studenten med wetande, hemtadt ur boten, stridde. Bondens osparda möda skapar wälstånd öfweralt i landets bygder, och ur wår, de tunskapssökande studenternas, krets skulle åter bildningens frön utsås i folkets led. Båda hade wi att lära och inhemta af hwarandra. Det flog an; det ömsesidiga förtroendet förenade of redan, oc upmärksamt och tyst lyssnade man på det därefter följande föredraget, fom rörde fig omkring företes elser inom natnrens områden. Det behandlade skulle mången ha tyckt wara alt för dagliga och obetydliga ting; men det har mwifat fig, att, då bonden fått en förklaring öfwer det han fjälf un: der fin standiga wistelse ute i naturen erfarit, hans upmärksamhet snart blifwer spänd. Han följer noga med, då han meddelar honom det rätta fams manhanget i en sak, som han betraktadt med undrande blickar, och han skall måhända därefter ej mer fe naturens enkla inrättningar genom wid: ffeplighetens förwirrande glas. Gang på gång wådjade jag därför till miua åhörares egen er a: renhet, oc med en wiss stolthet hwiskade en och annan: Jo nog ä he få; nog ha ja fit he antin. Genom dylifa anknytningspunkter dragas föredragaren od) åhörarne alt närmare hwarans dra. Och ännu intimare blir förhållandet, om man söker utröna huruwida man klart och lättfattligt föredragit sitt ämne. Gif akt på ahörarens drag, och du skall i bondens min funna läfa, huruwida du blifwit förstådd eller ite. TIydes tilfredsftäls lelsen wara målad i hans anlete, låter han blic ten ärligt och öppet skåda in i din egen — war då öfwertygad om att du träffat rätt. Oh hwil ten fördel för dig fjälf om du gjort denna uptädt. Upmuntrad af att se det intresse man wifar, hän: förd af att weta, det ditt ämne förmått wäcka sympatier, blir ditt framställningssätt ledigare och lifligare, och omedwetet drager du till dig åhörars nes hjärtan. Du slutar — och fe, de stå än kvar, dina ny förwärfwade tacksamma wänner, som wille de höra något mer. Gör dem till wiljes. Slå upp Fäns rit Ståls fäaner. Nämn först några ord om wårt sistl. minneswärda krig, dårur du förtäljer huru den granne officeren, den modige bondesonen täflade om tapperhetens pris, huru mannamodet bodde äfwen inom kvinnobröst, hosLotta Swärd, hos Torpflickan — och du skall få fe, huru den äldriges bröst höjer 1ig, huru gossen refer på fig, och i flifans öga fall du finna en underlig glans. Läs därpå, sedan du sagt några ord om Rune: bergs person, ett stycke, t er ÅSwen Dufwa. Man skrattar åt rekrytens oläraktighet, man kfänner fig stolt wid tanten på hans wackra strid, och förgäftves söker man dölja den tår, fom tränger fig fram, då man hör det han kämpat ut. Ja, du har fått bondens finne att wekna för en idcellare sak, du fer det han glömt alt omkring fig och lefwer för en stund i en werld, hwars tills waro han säkert ide anat. Han kommer till dig, framräcker otonstladt fin grofma, strofliga hand til tac, od) du? — genombäfwas du ej af enwmerlig fänfla, då du trycker den hand, det upriktigaste hjerta bjuder? Det skänker dig förre njutning än applåden i den gaslysta salongen. Något godt, något ädelt rör fig inom dig. Det är kärleken til folket, font upfyller dig. OM statta dig lycklig att hafwa kommit därhän! Först då skall känna dig