Sundsvalls tidning – 6 juli 1875, sida 2

stulle sannerligen göra of styldige til ett mycke beklagligt misstag, om mi ide i en sannskyldig norr ländings närwaro wid rådsbordet stulle hafwa an ledning att hoppas på ett starkt stöd wid före dragningen af denna Norrlands lifsfråga och på en oförwillad upfattning af stambanans riktning sa att hon må kunna tillfredsställa Norrlands werkliga behof, på samma gång fom hon må lemna garanti för att ide blifwa Äwära finansers graf Om wi hysa sådana förhoppningar, hafwa mi den nye finansministern att tacka därför. Wi kunna nämligen icke, åtminstone i detta gall, stilja br statsrådet Forssell från itriftstallaren Hans Forssell. Det som i hr Forssells striftställaremerksamhet är egnadt att särskildt fästa Norrlands blickar på honom, är en liten upsats, benämd Norrland 1571—18704. — På föga mer än ett trettiotal sidor framlägger här hr Forsfel en öfwersigt af den norcländfta odlingens gång under trenne års hundraden. Så föga utrymme denna upsats an tager, måste dock dess mångfaldiga statistista upgifter hafwa kostat ett drygt arbete en waken blick. J den öfwersigt öfwer Norrland, hwarmed wi börs jade wår redaktionswerksamhet, hafwa wi redan framhållit och delwis lagt till grund för mår fildring denna upsats. Det begynner blifwa alt mer och) mer klart, säger hr Forssell, att Norr: land är ett af naturen rift begåfmadt land, och att Sweriges rike här eger en förrådskammare, om hwars ymnighet wi ännu knapt funna göra oss en riktig föreflällning, och det är likaledes lätt att å daga lägga, det Norrland under de fifta femtio åren med större snagbhet än det öfriga Smwerige ökat fin folkmängd, fin produktion och fin fonfumr tion. Norrland har i öfwerflöd skogar, strömmar och järn, Norrland har rika och widsträkta betesmarker och lofwar sig till och med stigande fförs dar af ett förbättradt återbruk; det will förädla sina egna träwirkesprodukter, och beräknar med säkerhet en lönande brutsrörelse, då en gång Das larnes malmer funna med förre fördel förädlas wid Helsinglands oc) Ångermanlands elfwar med affallet af Lappmarkernas skogsprodukter, huru mycket mer da Gellivaras järnberg en gang kunna öpnas för werldsmarknaden. Men för alt detta krafwer Norrland wagar, wagar, wägar, framför alt af jarn, — och i detta begar efter tidsenliga kommunikationer koncentrera sig därföre helt nas turligt alla def intressen. Jarnwäg till mellersta Sweriges bergolager, järnwag till Norges isfria hamnar, och jarnwag ned från Lappmarkens malms fält — med mindre fan Norrland ide blifwa hwad det bör wara. Utrymmet medgifwer icke att fortsätta dessa citater, men Norrlands innebyggare finna af det anförda, huru den nu warande finansministern för tre år sedan tänkte fig Norrland, och wi hafwa sa längt ifrån någon anledning att befara en för ändrad upfattning däraf nu, att mi twartom hysa den orubbligaste öfwertygelse om def fasta forts waro. En sädan upfattning är af icke ringa betydelse för Norland och wi hafwa haft oss angelaget att taga fasta på dess betydelsefulla löften. Öwad stogsfragan angår, äro wi wisserligen ide på det tlara med hr Forssells åsigter därom, ty i denna fråga har han ide lemnat något uttalance fom fan tjena till ledning för bedömande af hans ständpunkt; men wi hyfa ännu den förhoppningen, att han ice låtit fig bindas af hwar ten den eller andra asigten, och därföre wid en opartili och själsstandig pröfning af förhållandena sa mydet säkrare stall tomma till en riktig insigt i hwad Norrlands framtid härutinnan kräfwer.