Sundsvalls tidning – 3 juli 1875, sida 3

En söndag i Sundswall. (Ur Westernorrl. Allah) Det war för omkring åtta dagar sedan. Solen brände på min ömtåliga kroppshydda, få att rygg: märgen war nära att smälta. Hettan alstrar en brånad efter afwentyr, såwida man ide kommit öfwer den alder, då sömnen infinner sig så snart lifsandarne genom något omedelbart inflytande af elementerna blifwit för en stund sysselsatta. Jag wille ut, men hwarthän. Til Sundswall fade det kallt beräknande förnuftet och fantasien teg, emedan det ej för tilfället fans någon lägenhet på annat håll; til Sundswall git ångbäten Nordstjernan. Men i Sundswall, hwad stall man göra där? Dit är ju nästan stam att komma, om man ej har några stogsaffarer att göra och eger några hundra tusen att dra ränta på. Wisserligen, men det är ju äfwen ett kapital att wara ung och fe bra ut. För säkerhets skull tog jag emellertid twå löjtnanter med mig, och för denna oegennytta hoppas jag både nutid och efterweld hälla mig räkning. Klockan 12 gingo wi i land och helsades af en böljande folkmassa, alldeles fom når de kungliga äro ute på resor. Med långe löjtnanten till hör ger och den lille till wenster började jag bese Ita den. Eftersom det war söndag sago alla männi ffor högtidliga ut, oc fom jag brukar ta seden dit jag fommer, gjorde jag få med. Man har sagt, att Sundswallsborna i i allmänhet fe ut fom siffror. Måhända om hwardagarne i få fall. Utanför pulpeten är Sundswalliten gästfri oh glad. År någon beräkning att söka däruti, torde det wara en affär som är honom egen; han lägger städse upp nya konton för wänstap och krediterar, sig sjalf owetande, ofta. Hwad sifferlikheten beträffar syntes mig den för dagen förswunnen, äfwen om man här och där i gröngräset omkring Rullan och Tivoli i stötet af ett kommande slägte såg en och annan wäl multiplicerad hälft. Men till saken. Wi besägo ju staden. Star tionshuset fer trefligt ut. Järnmwägs-ång-hwiflan är illa stämd, hwilket ide lär wara fallet med ång: båtspiporna, de få ordentlig stämning, få snart de låta höra fig i stadens hamn. Förbi männen Knausts veranda, hwilken man ej gerna går förbi annat än sommartiden, kommer man in på Stor gatan. Här möta mi många männislor. Långe löjtnanten satte på fig pincenez. Färden gid myc ket långsamt. En anläggning fom för en stund fängslade mina prosaiska blickar, war en ny hotels bygnad, hwilken lofwar att bli owanligt storartad. Lille löjtnanten intresserade fig äfwen för denjamma. Den långe månde of ryggen under tiden, och detta förde hono till den ljufwa erfarenheten, som uttalades en stund efter på Stadshotellets trappa: Fruntimmerna i Sundswall äro ars mant mwadra. Till den kraft och werkan det fan hafwa ber undertecknad att få instämma. Dagen erbjöd ej mindre än tre olifa fonftnjutningar; en konsert, spektakel oc) gratismusik af ett kapell i Badhusparken. Konsert gafs kl. 5 af fröken inna Strandberg och violinisten hr Fr. Book. Besökarnes antal war rätt wackert, fynnerligast å en dag, då en stor del familjer woro utresta till fina landställen. Fröken Anna S. sjöng fom en liten lärfa och hr Book spelade viol, fom Necken sjalf. De öfwergifna gafs på teatern af hrr Haqvinius od) Bergström, od) pus bliken spelade de tillgifna, ty alla platser woro uptagna Pjesen, af äkta fransk rafflande drama: tisk anläggning, erbjuder mycket af intresse, äfwen om naturen stundom får sitta emellan Planen i öfwersättningen är dock wäl genomförd oc) ej fällan erfar man i afseende på spräket åtssilligt fom förtjenar wackra witsord, äfwen om ett och annat mustigt uttryck förefaller litet främmande. Hwad utförandet beträffar är detsamma förtjent af alt beröm. Örr Bergström — Warberg—Roos aro des samma om man träffar dem i Ästad eler Haparanda — jag met doc ej om de någonsin ssatt få jögt i norden, fom i sistnämde stad — routinerade tådespelare från början till slut. En fru Fornell, om framstälde en megära af fwårafte faliber,