Sundsvalls tidning – 1 juli 1875, sida 2

werldsdels gamle skaldeheros, Frankrikes eljest ftore författare Victor Hugo. På sista tiden har han behandlat frågan om framtidens fambhälle, en fråga, fom nu fysfel fätter, man fan wäl säga, hela den eiviliserade werlden. 6. H. T. anför däraf efterföljande: Framtidens samhälle, fäger V. Hugo, skall warda härligt; lugna uptäckter skola följa på striderna; solken slola ide mera eröfra. De sjiola lyfta fig sjalfwa oc) uplysa hwarandra. Männissorna skola ide längre wara krigare, utan arbetare. De slola utröna, konstruera, upfinna. Det fall ej längre wara ärorikt att förstöra. Dödandet skall efterträdas af slapandet. Odlingen, fom ständigt fri der fram, stall wara sammansatt af utforfiningen af det sanna och framalstrandet af det stöna. Mäns nistorna skola mera röras af en iliad än af ett Austerlitz. Gränserna skola utplånas under fjälarnes uplysning. Grekland war litet; endast mår bretagnista halsö, lagd på Grekland, slulle öfmers täcka det. Jcke def mindre hedrades Grekland af Homerus, af Aeschylus, af Fidias, af Sokrates. Desse fyra män äro fyra werldar. Grekland egde dem, däraf def storhet Siberien, denne jätte, är en dwärg. Det wäldiga Afrika är knappast till. En stad, Rom, upwägde werlden. Hwem fom ta: lade till det, talade till werlden — urbi et orbi. Denna storhet har Frankrike, och det will hafwa den. Frankrike är däri beundranswärdt att det är beståmdt att dö, men att dö liksom gudarne i förklaring. Wissa folk sluta genom odödliggörelse såsom Herkules eller genom himmelsfärd såsom Kristus. Man fan säga att i wissa stunder ett folk warder en stjernbild; de andra folken, stjernor af andra ordningen, ordna sig om det, och salunda är det, fom Athen, Rom, Paris äro plejader. Grekland förklarades och wardt den hednifta werl: den; Rom förklarades och wardt den kristna merlden; Frankrike ffall förklaras och warda den mänjtliga werlden. Franska revolutionen skall komma att kallas folkens revolution. Hwarföre? Emedan den saknar själfwiskhet, emedan det ide arbetar endast för fig själf, emedan det är faparen af werldens förhoppningar, emedan det företräder alt månstligt godt, emedan då andra folk blott äro systrar, är det moder. Denna det ädelsinnade Frankrikes moderlighet bryter fram i alla tidens samhälleliga företeelser. Andra folk stapa dess olyckor; det skapar deras tankar. Dess revolution är ide bunden wid ort, hon är allmånnelig; hon är icke begränsad, hon är gränslös och oändlig. Fant: rite äterftällev i alt den första tanken, den sanna afwigten. J filosofien återställer det naturen; i lagen aterstaller det rätten. Oaktadt alla de sympatier wi hysa för Franke vite, funna wi, med bälta wilja, likwäl ej med Victor Hugo instämma i denna, med hänfyn till Frankrikes höga mission, uttalade förhärligande apoteos. För det första må man, ehuruwäl frans ita revolutionen wisserligen kan kallas folkens res volution, dock alltid erinra sig att Amerika war denna revolutions både tändande gnista och egentliga stammoder. Äran af initiativet öfwerflyttas därmed också ifrån Frankrike til Amerika Men ide nog darmed! Åmerika har wetat att sedan det en gång proklamerat republiken omkring fitt ftjernbaner kraftigt och konsetvent fasthälla fig där wid, hwaremot Frantrike ouphörligt slagit den ena volten efter den andra omtring tricoloren, utan att man ännu i dag wet, huruwida det siär på hufwudet eller på fötterna. Men ännu mera. Amerika har fri trosbekännelse, då förhallandet därmed i Frankrike är mer än twetydigt. Katoliciswen är den mara, fom där rider trosfriheten och reglerat bigotteriet. Partiegennyttan smider för öfrigt där alt för mycket wapen för dagen, att någon werkligt stor fosterländst seger stall ur därwarande strider funna utgå. Frankrike och def partier tro aldeles för mycket på fig själfwa och på sociala ekvilibristerier, och alldeles för litet på de politistt sedliga grundsatserna, för att, ehuru tet går eller snarare gått i spetsen för månget och mydet, spela annan rol, än, för för att få ut: trycka of, de stora händelsernas turkiska musik. Skall Frankrike dö, fom B. Hugo antager, foms mer det ej att dö säsom gudarne, ntan för sin egen hand. Hwarken Herkules eller Kristus woro litwäl fjälfmördare. Partislitningarne äro ide af egenstap att wäfwa någon helgongloria och ur wallfärderna utwecklar fig ingen himmilsfärd. Athens, Roms och Paris storhet må hafwa warit hur betydande som helst, men på germanerne och slafwarne hafwa de dock icke inwerkat mera, än ungefärligen dessa återwerkat. Frankrike, jäger VB. Hugo, saknar fjälfwifthet. Därom torde likwal tankarne åtminstone numera kunna blifwa eller wara mycket delade. (S. 6.) Hrr stadsfullmäktige hade i tisdags afton ett fortare sammantrade hufwudsakligast för att mälja landstinasmän för stadon och hsofma fsodan