Sundsvalls tidning – 29 juni 1875, sida 3

11— MER oo MM PDättu ttFPTTuUC, Utttlt Åbart OM på ett lugnt od) sansadt fätt bad swaranden lemna fig i fred, samt att swaranden wid tillfället, enligt vitnets omdöme, war berusad. Den i förra numret omnämnda af hr Wikström inlämnade skriften war af följande lydelse: Då jag den 10 juni erhöll stämning med an: swarsyrkande för misshandel och missfirmelse mot redaktören J. H. Struve, kände jag ide ens tillwaron, ännu mindre innehållet af den af redaktör Struve till allmänna åklagaren t. f. stadsfisialen C. W. Hellman, insända sirifwelse, hwilken, såsom jag sedermera funnit, ligger till grund för ftämningen. Då jag til påföljande dag ide war i tillfälle att få annan uplysning om det mot mig wäckta åtalets omfattning är den redaktör Struve perfonligen lemnade mig, i det han upgaf, att åta: let affåge yrkadt answar endast för missfirmelse, men icke för misshandel, ehuru ftänmingsrefolutionen enligt hans till mig muntligen gifna förtlarande genom missupfattning angaf äfwen mifhandel, ansäg jag ide erforderligt att till bemötande af mot mig gjorda beskyllningar afgifwa mwidlyftigare förklaring, än den genom mitt ombud bofs råttsnotarien I. F. Langeen till rådstufwurätten inlemnade, i hwilren förklaring jag icke förnekade mig hafwa missfirmat redaktör Struve, så widt angifwelsen för missfirmelse afsåge hwad jag enslildt till en kamrat om redaktör Struve yttrat. DÅ jag nu mera genom i rådftufwurättens pro tokoll intagna witnesintyg funnit, bwad jag ansag mig hafwa yttrat enflildt dels till ofvan nämndå kamrat dels till redaktör Struve själf äfwen blifwit af flere hördt, medgifwer jag, att mina ytttanden mot min wilja erhållit en annan betydelje och innebära till min stora ledsnad en werklig missfirmelse och jämte det jag härmed offentligen er: känner och återkallar de af mig den 6 juni falda missfirmande yttranden underkastar jag mig äfwen för min af öfwerilning begångna förseelse den answarspåföljd lag stadgar. Om likwäl en missfirmelse af den beskaffenhet hörda witnen intygat icke kan förswaras, fan därs före ide medgifwas, att anledningarna till den öfwerilning, som orsakat den samma, warit obetyd: liga od) ffulle må hända den swaghet, som kommit mig till last, åtminstone i moraliskt hänseende frames stå i förmildrande dager, därest jag slulle anse tillständigt och förenligt med min heder att, därest ide de mest twingande omständigheter sadant komme att fordra, angifwa de orsaker, som medelbarligen wållat denna af målseganden säkerligen lika hän synslöst anstalda fom af mig förhastadt framtallade rättenång. Allra minst stulle jag finna mig tilljredsställd att framställa äfwen de klaraste stäl till ursäkt af min öfwerilning, då jag ledsamt fer mig beröfwad tilljalle anföra desja i närmaro af just den, fom saken rörer och som ensam kunde och borde erkänna giltigheten eller förswara grundlösheten af de samme och resultatet flulle säterligen gifwa stöd endast åt den gamla erfarenheten att äfwen under gynsammaste förhallanden männistor imellan kunna, liksom af gnistan upftår wådeld, olika åsigter, missforständ och af hwarandra ogilz lade handlingar medföra misshälligheter sladliga för hela lefnaden, därest icke fördragsamheten, öfmerseendet och den sanna människokärleken hwarje ögon: blick håller trogen och saker matt. Då imelertid redattör Struves till allmänna äklagaren aflåtna strifwelse hufwudiakligen ligger till grund, för det wäckta åtalet, torde det anses billigt, att mig lemnas tillfälle andraga ätminstone några skäl för en helt olika upfattning och tydning ar wissa i samma strifwelse upgifna oms ständigheter än den redaktören Struve welat ät de samma gifwa. Hwad nu först angår det i ftrifs welsen omförmälda sammanträffandet den 6 juni å här warande teater erkänner jag, sasom redan hämdt är, den missfirmelse, som ahörda wittnen intygat, om ock dessa synas hafwa upfattat de om: witnade förhållandena ur den allra strängaste jynpunkt, men att jag stulle få hardhandt fattat tag uti redaktör Struve, fom hans strifwelje antyder, torde berott helt och hållet på den hos honom för tillfället rådande ogynsamma sinnesstämningen, få mycket hällre fom han upgifwit för mig, att han ansåg ordet migbandling? i stämningsresolutionen hafwa genom missupfattning influtit. Salert år, att hos mig ide förefans minfta afsigt att honom nisshandla. Jag anfåg, dä jag fattade honom mid läderna, därwid endalt att göra honom upmärt: am på min önstan att erhålla swar på en till ho: iom förut ofta framståld begäran att af honom iterfå några mig länge lofwade papper, Dwiltas terbekommande af åtslilliga anledningar war för nig enslildt af stort wärde och utgjorde anledninjen för mig att med hr Struve denna afton jam: nanträffa. Det uteblifna swaret föranledde ledjamt tog den öfwerilning fom redan är nämnd. Hwad sammantraffandet å Tivoli betraffar jam: alade jag där ide med redattor Struve utan enaft med hr Örtensten till hwilken jag fälde det gynsamma yttrande, fom, mot min wilja hördt f andra, erkännes.