Sundsvalls tidning – 26 juni 1875, sida 3

SHundrra riksdalerr ärr rriktigt rröfwarreprris. Sjuttiofem ger jag (Tag honom då, hederrsbror! oo Starka karlar föra Balder till banstationen, där kastar han ryttaren i luften, få att denne slar af tre telegrafträder och ett ben. Nu öfwertager jag sjalf wakten. . . I Höör måfte jag ha förfriskning. Wips fli ter sig Balder lös, tränger sig in i restaurationen, tar dislen och stänkjungfrun på hornen och flungar dem båda med ett tag upp i ljuskronan: rusar därpå ut och wräker omkull ett af komunen utdömdt brädftånd, där en bierkrögare bayrar, och beger fia få på flytten samt hamnar i en torf: mosse, där han fångas. . Ankommen till Malmö ropar man: Setjuren! sSe sädan ful best, piper en rödklädd fröken. Sådana där odjur är det som ge färg åt skildringar af landtlifwet. Balder blir ftött. Han gör en fmängning od) kastar hela ftadsbudskären i rännstenen, förjöljer den röda damen, som tar fin tillflykt i Warelij manufakturbod, ränner fitt lurfwiga hufwud genom en spegelglasruta, och inwecklar hornen i en 500 fot storblommigt kinesiskt siden fom är uphängdt till åsladande. Nu är han icke snöblind utan sidenblind — ett nytt slag af blindhet. Han fångas. i Andra dagen, då sol fig höjer öfwer S:t Petri kyrka, är Balder död, näfta dag är han begraf: wen i 1 800 aristokratiska od) borgerliga magar. Så småningom komma följderna af min och Balders framfart Disken, skänfflickan, ljustronan, fönsterrutorna, brädståndet, spegelglaset och fidentyget kostar mig 5 000 fr. Därtill kommer att den benbrutne ryktaren dog och jag sick betala en lifstidsränta till hans enka. För att få ersåttning har jag spridit ut bland mina yrkesbröder att nöten i norra Ståne dö af mjeltbrand. BViffstekarne skola stiga med 20 prof. oc) jag — jag blir rit. Se få — nu dar läfaren fått del af hiftorien. Owanlig kapplöpning. En ung fportsman förlorade en onkel, fom han höll af mycket. Den af: lidne hade tilltännagifwit den önskan att få blifwa begrafwen i fin slottspark, fom läg rätt långt ifrån Paris od på ett misst afständ från järnwägen. Den unge mannen, som önskade att hans onkels wilja måtte blifwa upfyld, ombesörjde själf begrafz ningen. Han lät spänna fina wackraste hästar för sin breaf och kistan nedsattes mellan mwagnsjär tena, fom woro belagda med swart kläde, hwarefter den unge mannen i egen perfon steg upp på kuskbocken och fattade tömmarne för att föra den aflidne till den fifta hwiloplatsen. På wägen ups hans tåget af en wän till den unge mannen, wil: fen likaledes färdades i ett break. Denne fiftnämde fom ej märkte den swarta klädseln och fom blott hade öga för hästarne, fade: Du har ett wackert spann där. — ÅJa, det är mina bästa hästar, fwarade den andre. — Mina äro wisserligen icke så wackra, men de springa wisst bättre. —Bah, om jag skulle ae mina lösa tömmar, så! .. Med orden tag fatt i mig Hå! sätter wännen i wäg i galopp. Brorsonen, hmwars fportsmannasnatur nu waknade, glömmer onkeln lik och tänker blott på att uphinna fin medtäflare. 3 galopp ila de båda genom byar, hwilkas inmånare häpna, och komma på få fätt till slottet. Säker ligen har aldrig ett lif warit med om en fådan festlighet! 2— Siäfartgunderrg ttolpoe— — — — — ——— ——q—j—k;pp; —— — YÖH—