Men huru troget än wi delt wårt alt i lust och nöd, Wär rikedom, wår sattigdom, wår bildning och wårt bröd, Wi måste sliljas. O förwisst, när of från dig man slet, Då stod din norna, liksom wår, i sorgens dok och gret. Du bittra tid, på klagan rit, men oc på mannas mod, På segrar oh på nederlag, på tårar od på blod od, Du afsledsstund — du bidans stund! Hwad blef oss då bestärdt? War finska folket dömdt till död, mar det en frames tid wärdt? Kom, Sweriges son, till Finlands bygd, kom sök Dig där ett swar, Kom, lär Dig, om wi ha förspilt wart arf från fädrens dar, Om tron på Gud och mänsklighet, på folkens rätt och pligt An är, fom förr, den starka matt, fom ger of tillförsigt. Och bringar Du det budskap hem, att Sweriges gamla lag, Som fordom uti fädrens tid, ger Finland wär i dag, Att nya ffördar wuxit upp ur samma lifsens ord Apostlarne från Sweriges kust fört hän till Fin lands jord; Då slall helt wisst ett stimmer Du på Swea panna se. Rik, segerstolt som förr slall hon i ädla mins nen le Och sända of en flarnad blid bort öfwer Ålands ha Som witnesbörd, att Finlands folk bewarat hwad hon gaf. Hell, Swerige, Dig ännu en gång för hwad Du gaf få rikt. För detta arf af ljus oh hopp till hwilket Du oss wigt! uphlomstra mid wår sida fritt, i ljusets leder först, För alt hwad lifvet eger bäst och mänskligheten störst! Gabr. Lagus. FTP i DzDet öÄUN